|
|
Den 16 maj fick general Nazarbekian i sitt nya högkvarter i Gharakilisa ett nytt turkiskt ultimatum, denna gång om att tillåta de turkiska truppernas obehindrade förflyttning mot Joulfa: "Om ni garanterar förflyttningen längs denna väg så kommer ni att försäkras om att denna kommer att utföras korrekt från vår sida, men om ni motsätter er kommer vi att avancera till fots och kommer inte att kunna garantera befolkningens okränkbarhet." 75 Man hade fått en timme på sig för att svara. Nazarbekian svarade att även om endast den transkaukasiska regeringen kunde auktorisera eftergiften, skulle han på grund av tidsbristen ta på sig ansvaret för att i princip godkänna de turkiska villkoren tills det slutgiltiga godkännandet kunde mottas från Tiflis. Han begärde att alla militära aktiviteter skulle upphöra, åtminstone fram till den tidpunkt då hans regering hade fattat ett beslut. 76 Shevki och Karabekir väntade inte. Den tredje arméns 5:e, 9:e, 11:e och 36:e kaukasiska divisioner avancerade mot Hamamlu och Sardarabad. Genom att inta Hamamlu den 22 maj blockerade angriparna kommunikations- och transportvägarna mellan Tiflis och Jerevan. Efter att ha delat sina styrkor pressade ottomanerna sedan mot Gharakilisa, cirka 100 kilometer från Tiflis, och mot Bash Aparan, drygt 30 kilometer från Jerevan. 77
I Batum protesterade Chkhenkeli mot överträdelsen av eldupphöret till Halil. Den turkiske förhandlaren påmindes om att han inte ens i sitt häpnadsväckande brev natten den 14-15 maj hade nämnt något om evakueringen av Alexandropol eller ett 25-kilometers tillbakadragande. Dessutom hade Halil lovat ett "strikt vänskapligt och mycket reserverat avancemang". Det som höll på att äga rum i Jerevans guberniia var varken vänskapligt eller reserverat. För att rättfärdiga de turkiska avancemangen svarade Halil Bey att världskrigsnödlägen gjorde det nödvändigt att utnyttja järnvägen. Han låtsades helt omedveten om alla militära aktiviteter som hade ägt rum bortom linjen Alexandropol-Joulfa. 78
Den 18 maj telegraferade Karjikian, ordförande för Seimens dashnakistiska fraktion, instruktioner till Khatisian och Kachaznouni om att försöka få en tysk översyn av järnvägen och att behålla de armeniska truppernas närvaro i de intilliggande territorierna. Om dessa villkor accepterades skulle den oroade befolkningen meddelas att deras säkerhet hade garanterats och att det inte fanns något behov av att fly. 79 Närvaron av general von Lossow och flera andra tyska officiella i Batum gjorde en sådan utveckling mer sannolik.
|
|
75) "Velikaia Oktiabr'skaia sotsialisticheskaia revoliutsiia: Dokumenty i materialy", redig. av A. L. Sidorov, et al. II (Moskva, 1963), s. 287; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 10071, nr. 327, annex 1.
76) O. Minasian, "Vneshniaia politika zakavkazskoi kontrrevoliutsii v pervoi polovine 1918 goda", Istorik marksist (nr. 6, 1938), s. 80; "Velikaia Oktiabr'skaia sotsialisticheskaia revoliutsiia: Dokumenty i materialy", redig. av A. L. Sidorov, et al. II (Moskva, 1963), s. 287-288.
77) W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 472-475; General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 159-160.
78) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 100/1, nos. 20a, 312; Al. Stavrovskii, "Zakavkaz'e posle Oktiabria" (Moskva-Leningrad, [1925]), s. 72-73; "Velikaia Oktiabr'skaia sotsialisticheskaia revoliutsiia: Dokumenty i materialy", redig. av A. L. Sidorov, et al. II (Moskva, 1963), s. 278-280, 282-283.
79) Al. Khatisian, "Hayastani Hanrapetoutian tzagoumn ou zargatsoume" [Skapandet och utvecklingen av Republiken Armenien] (Aten, 1930), s. 57.
|