|
|
|
Men detta närmande hos Ter-Petrosian och hans administration visade sig inte ha något stöd som helst, varken hos armenierna eller ens hos Turkiet. Armenien försökte, trots de existerande spänningarna, att börja ett försoningsarbete på den diplomatiska nivån med Turkiet, men fick väldigt litet gensvar. I svar till Jerevans borgmästare som hade sagt att "samtidigt som det Armeniska Folkmordets existens är bortom all tvekan så måste det armeniska folket också ha modet för att examinera sin attityd vid denna tid..." så har den franske historikern Juilliard svarat: "Ett beundransvärt mod av vilket de turkiska ledarna lika väl kunde ha inspireras. Men även då, kommer president Turgunt Özal att gå ner på knä för att be armenierna om förlåtelse så som Willy Brandt hade styrkan att göra mot judarna?" 94
Denna policy misslyckades, kanske väl förväntat, både inrikes och utrikes. Dess idéer baserades på en rad olika antaganden av vilka några var kanske lite väl tvetydiga. Den ena var att Turkiet skulle vara lika intresserat av normaliseringen av relationerna med Armenien som Armenien var med Turkiet. Den andra var att Nagorno Karabakh kunde, på ett eller annat sätt, förenas med Armenien och man samtidigt kunde etablera normala relationer med Turkiet. För det tredje förväntade man sig att turkarna skulle "glömma" frågan om folkmordet, eftersom Armenien la den åt sidan. För det fjärde utgick man ifrån att frågan om samhörighet, för att inte tala om ras- tillhörighet, anknytningar och panturkiska känslor inte var viktiga i Turkiet och inte skulle hindra den policy som HHSh betraktade som högst rationell. Och till slut måste man lägga till det svaga omdömet hos HHSh, eller kanske ignoreringen, om de politiska åsikterna hos den styrande turkiska klassen och den allmänna opinionen i Turkiet.
För att på ett bättre sätt kunna förstå orsakerna till detta misslyckande ska vi här nedan återge en kortfattad anblick in i den turkiska utrikespolicyn och de politiska känslorna i Turkiet vid denna tid.
Perspektiv och mönster av argumenterande, baserade på Panturkism, har dominerat den allmänna linjen i Turkiet sedan mitten av 1980-talet. De mest förekommande tidningarna, så som Hürriyet eller Milliyet, hänvisade flitigt till de turkiska folken inom Sovjetunionen som "dis Türkler" (utrikesturkar). Den ledande ideologin bland de styrande elementen och många etablerade akademiker och intellektuella kom från den högerorienterade tankekällan "Aydinlar Ocagi" (De intellektuellas hjärta). Vid grundandet av Aydinlar Ocagi under 1970-talet definierade dess idéer i högsta grad partiprogrammet för det fascistiska och panturkiska partiet Milliyetçi Hareket Partisi (Nationalistiska Handlingspartiet), MHP. Som en sakkunnig har uttryckt sig "strävan hos Aydinlar Ocagi att presenterna en legitim fasad för de extrema nationalistiska och rasistiska idéerna är extremt viktig om MHP ska kunna etablera sin egen version av den turkiska nationalismen". 100 Dock ökade, från det sena 1970-talet, kommunikationen och kontakterna mellan den kemaliska militär-civila byråkratin och Aydinlar Ocagi vilket resulterade i legitimiteten av denna tankekälla.
Aydinlar Ocagi propagerar inte på något sätt för en enklare version av panturkismen utan föreslår en "federation av de turkiskspråkiga staterna, inklusive den persiska Tadzjikistan, under Turkiets ledarskap". 103 Solidariteten med Azerbajdzjan är en naturlig del i denna ideologi.
Det var under inflytandet av liknande ideologier som den turkiska allmänheten var nästan euforisk om möjligheterna hos Turkiets utrikespolitik vid början av 1990-talet. Kommunismen och Sovjet hade kollapsat och från dess ruiner höll nya stater, helt mirakulöst, på att resa sig, stater befolkade av muslimska etniska kusiner. Men i det hela återblev den turkiska utrikespolicyn rätt försiktig fram till 1991 då utrikesdepartementet stod emot trycket från denna entusiasm. 105 Men vid början av 1992 insåg ministeriet att "det inte fanns någon möjlighet för följandet av den traditionella policyn om status quo som sådan, då den gamla status quo inte längre existerade". 106 En ny värld full av möjligheter höll på att öppna sig för Turkiet och Turkiet skulle forma denna nya värld. Därmed föddes Turkiets nya "aktiva utrikespolicy" (aktif dýþ politika), även känd som "neo-ottomanism". 107 Då Azerbajdzjan spelade en viktig roll i denna nya policy skulle Turkiet varken tillåta konsolideringen av de armeniska segrarna i Nagorno Karabakh eller visa tendenser för normalisering av sina relationer med Armenien.
|
|
94) Jacques Jullirad, Renaissance d'une nation, Paris, 1991, sid. 31
100) E. Burak Arýkan, The Programme of the Nationalist Action Party, London, 1988, sid. 122
103) Raul Motika, Ideologische Elemente der iranischen und türkischen Kaukasusperzeption, Baden-Baden, 1995, sid. 269
105) Se Yvette Benusiglio, La crise transcaucasienne vue de Turquie, 1990, sid. 55-68; Baskin Oran, The Turkish Approach to Transcauacasia and Central Asia, Oxford, 1998, sid. 457
106) Baskin Oran, The Turkish Approach to Transcauacasia and Central Asia, Oxford, 1998, sid. 458
107) Ihsan D. Dagi, Turkey in the 1990s: Foreign Policy, Human Rights and the Search for a New Identity, 1993, 62-62, 74-75
|
