Transkaukasus icke-bindande svar till de osmanska förslagen
I mitten av januari mottog generallöjtnant I. Z. Odishelidze en viktig kommuniké från 3:e arméns befäl, Vehib Pascha. Via sin högste officer på den östra fronten undrade Enver Pascha om det fanns möjlighet att etablera vänskapliga relationer med de "självständiga regeringarna i Kaukasus". Man bad om tillåtelse för en turkisk delegation att besöka Tiflis för att förhandla om en ömsesidig, rättvis fred. 66 När kommissariatet mottog Vehibs meddelande och Odishelidzes uttömmande rapport dagen därpå uppkom den överhängande frågan om vem och vad den transkaukasiska regeringen representerade. Efter att ha antagit funktionerna hos en de facto administration fortsatte regeringen att insistera på Ryssland och Transkaukasus odelbarhet. Dess funktioner var till synes begränsade till förebyggandet av anarki, försäkrandet av den militära fronten och behandlingen av strikt regionala frågor. Regeringen höll envist fast vid att endast den konstituerande församlingen hade rätten till definitionen av relationerna med den centrala regeringen och gränsprovinserna och förhandlingen om fred med hela Ryssland. Även om kommissariatet hade deltagit i förhandlingen av vapenvilan i Erzindjan i december så hade akten officiellt avslutats i den ryska kaukasiska arméns namn. Driven till beslut och handlingar reserverade för suveräna stater, samtidigt som den förnekade sin självständiga status, var den tillfälliga regeringen i Transkaukasus omsluten av motsägelser. Kommissariatet var på ett smärtfullt sätt medvetet om faktumet att Transkaukasus hade separerats från Ryssland, men som ett självständigt och svagt statsskepp, kastat i världskrigets turbulenta vatten, de ryska revolutionerna och inbördeskriget och de förskräckande visionerna hos Enver Pascha, var det dömt till ruinens brant. När Vehibs kommuniké skickades till Tiflis upptäckte kommissariatet att det därför var omöjligt att besvara den på ett tydligt och beslutsamt sätt.
Problemet fördes den 17 december till det regionala centret för sovjeterna. Där antogs Zhordanias resolution om att endast den konstituerande församlingen kunde förhandla om fred. Så snart åtgärder hade vidtagits i Petrograd skulle den osmanska regeringen underrättas. Under tiden föreslog sovjetens regionala center att rådgivande konferenser skulle hållas med andra regeringar i Ryssland, inklusive Sovnarkom, för att diskutera frågan. 67 Inom några få timmar skulle Transkaukasus dock möta det beklämmande faktumet att den konstituerande församlingen hade skingrats och att Vehib Pascha fortfarande väntade på ett svar.
Frågan förhalades fram till 27 januari då Gegechkori varnade kommissariatet för att dess långa tystnad kunde tolkas av Turkiet som ett negativt svar till förslagen om vänskap. Nu föreslog han att man skulle svara Vehib att även om Transkaukasus var tacksamt för Turkiets oro, skulle ett definitivt svar dröja tills regeringarna i Ukraina och södra Ryssland hade rådfrågats. 68 Följande dag bekräftades denna aktion via en enad session mellan kommissariatet, armébefälet och politiska ledare. Under heta debatter mottsatte sig Chkhenkeli att Ukraina skulle inbjudas då dess regering redan var i gång med att förhandla med axelmakterna. Dessutom, i händelse av förnyade strider mot Turkiet, skulle endast Transkaukasus och möjligtvis dess norra kaukasiska grannar bli inblandade. Dock försökte de armeniska talesmännen, de militära representanterna och de flesta mensjevikerna att hålla fast vid den ryska orienteringen och att koordinera så många av Transkaukasus aktiviteter som möjligt med dem hos det före detta imperiet. Karjikian uppmärksammade den viktiga rollen hos den ukrainska flottan i Svarta havet i händelse av en turkisk offensiv, medan kadett-populisten Papadjanian insisterade på att t.o.m. bolsjevikerna skulle inbjudas till överläggningarna. 69 Chkhenkeli nedröstades och kommissariatets ordförande Gegechkori telegraferade till den centrala ukrainska Rada i Kiev och den sydostliga unionen i Yekaterinodar och bjöd in båda regeringarna till överläggningar i Tiflis i mitten av februari. 70 Gegechkori underrättade även ledaren för de utländska representanterna i Tiflis, Luigi Villari, och bad om att denne skulle underrätta de allierade och neutrala länderna om kommissariatets beslut. 71 Slutligen, den 28 januari, två veckor efter att ha fått Vehibs meddelande, svarade Tiflis ledare via general Odishelidze att de tackade ottomanerna för "den humanitära strävan efter upphörandet av fientligheter vid tidigast möjliga tillfälle och etableringen av fred mellan båda sidor", men krävde ett tre veckors uppskov för ett definitivt svar. 72
|