Den turkiska kränkningen av Erzindjan-eldupphöret
Efter eldupphöret den 18 december trakasserades de cirka 4 000 armeniska soldaterna längs den 64 km långa fronten nära Erzindjan konstant av kurdiska stammedlemmar, vilket hotade bryta kontakten mellan stadens avsidesliggande posteringar och själva staden från deras huvudsakliga bas för förnödenheter och material i Erzurum. De djärva kurderna intensifierade sina attacker under januari 1918 och tvingade Erzindjans befälhavare, överste Morel, att skicka flera av sina enheter in i den markerade zongränsen i ett försökt att avväpna rebellerna i de omkringliggande högländerna. De små patrullerna hade precis börjat sitt uppdrag när de återkallades i all hast p.g.a. rapporter om en turkisk kraftsamling.
Turkiska historiker visar att förhållandena hos Vehibs styrkor under vintern var långt ifrån avundsvärda och att den osmanska armén och nationen räddades från en oreparerbar katastrof endast tack vare den ryska revolutionen och den därpå följande övergivningen av fronten. 79 Den osmanska armén på den armeniska platån omorganiserade sig och upplöste den enade andra och tredje armén och skickade hela den andra armén, så när som på två divisioner, till den befästa syrianska fronten. De 5:e och 12:e divisionerna, vilka kvarstod i området Diyarbakir-Moush, slöt sig till den tredje armén som dess 4:e kår, ledd av Ali Ihsan Pascha. 80 Samtidigt utsågs överste Kiazim Karabekir, 81 en eldig ittihadist och en erfaren soldat, till befäl över arméns 1:a kaukasiska kår som stod emot de armeniska styrkorna nära Erzindjan. Norrut mot Svarta havet stod divisionerna för Yakub Shevkis 2:a kaukasiska kår. I slutet av januari 1918 hade Vehib Paschas 3:e armé nästan 50 000 stridsdugliga soldater. 82
Knappt en vecka efter eldupphöravtalet i Erzindjan initierade general Vehib en rad protester mot befälhavarna för den kaukasiska armén och fronten, påstående att kallblodiga övergrepp höll på att utföras av armeniska band mot den fridfulla muslimska befolkningen bakom de ryska linjerna. Han beklagade att mördandet, bortföringarna, plundringarna och brännandet hade ökat efter de ryska truppernas tillbakadragande och uppmanade befälen att vidta mer kraftfulla åtgärder än att bara utfärda order som inte verkställdes. 83 I sin kommuniké den 1 februari skrev Vehib: "Jag är redo att hjälpa till på alla nödvändiga sätt." Han beskrev vidrigheter utförda av den armeniske revolutionären Murat, målade upp en bild av 1 500 muslimer som höll på att brännas ihjäl av denne brottsling och tillade att den osmanska regeringen inte kunde förbli oberörd av dessa kränkningar av eldupphöret. 84 Generalerna Odishelidze och Lebedinsky försäkrade Vehib att han hade fått felaktiga och överdrivna rapporter. Vissa förebyggande åtgärder hade vidtagits mot de förrädiska aktiviteterna hos flera hundra muslimska band. Medan Odishelidze medgav att cirka 200 människor hade dödats i Erzindjan insisterade han på att varje försiktighetsåtgärd hade vidtagits för att försäkra liv, ära och egendom hos alla muslimerna och att de som var skyldiga till brott mot den turkiska befolkningen skulle bestraffas. 85 Den 14 februari, efter den turkiska kränkningen av Erzindjans eldupphörsavtal, försökte Lebedinsky övertyga Vehib om att aktioner mot muslimer i den ryska zonen hade auktoriserats endast efter att kurdiska band upprepade gånger hade slagit till mot trupper och den kristna befolkningen. Han varnade för att förnyade strider skulle äventyra den muslimska befolkningens säkerhet och protesterade mot hans användning av termen "armeniska band" och påpekade att även om den kaukasiska armén hade omgrupperats i nationella enheter så var alla väpnade män soldater i den ryska republiken. Lebedinsky avvisade turkiska rättfärdiganden av kränkningen av eldupphöret och krävde att ordern om avancemanget skulle återkallas och att de turkiska styrkorna skulle återvända till de ursprungliga överenskomna zongränserna. 86
Den ryske generalen höll på att svara på Vehib Paschas historiska brev daterat den 12 februari 1918. Dokumentet var en anklagelse mot armenierna som inte hade visat någon nåd mot den oskyldiga turkiska befolkningen. Makten hade glidit ur händerna på överste Morel och de ryska trupperna och var nu i klorna på Murat av Sivas, en förbrytare sedan 25 år tillbaka som hade dömts till döden av den osmanska regeringen i hans närvaro. Vehib avslutade: "Trots mina övertygande begäranden och era ärliga löften har brotten och övergreppen i områden evakuerade av era trupper i stället för att minska passerat alla gränser, och har skapat en sådan situation att det är så gott som omöjligt för mig att hålla mina trupper i rollen som tysta åskådare, eftersom de hör och är medvetna om att deras föräldrar, barn, fruar och släktingar är dömda till utrotning. Därför kräver hänsynen till humanitära och civiliserade grunder förbättring och tillrättavisande av denna situation genom beslutsamma och omedelbara åtgärder i de evakuerade områdena. Det är endast p.g.a. detta skäl som jag är tvungen att driva de två arméerna under mitt befäl framåt. 87 Dock vill jag påpeka att detta inte konstituerar några fientliga aktioner mot den ryska armén… Jag försäkrar er, hjärtligt och ärligt, att Erzindjans temporära eldupphör fortsätter att gälla förutom paragrafen om respekterandet av gränszonerna, vilken p.g.a. tillbakadragandet av de ryska trupperna automatiskt förlorat sin giltighet. Denna aktion rättfärdigas endast i mänsklighetens och civilisationens namn." 88
|