En annan svaghet hos Armenien, i synnerhet under de sista kungarnas styre i dynastin Arshakounian, var det att landet, bredvid sina feodala arméer och dem som bestående av bybor och gerillakrigare, saknade en professionell och organiserad armé som tjänstgjorde åt kungen, något som t.ex. fanns vid Tigran II:s tid. Existensen av en sådan organiserad och professionell armé bredvid de feodala arméerna var nödvändig för upprätthållandet av kungens makt och auktoritet under fredstid och vid krig för att assistera av de feodala arméerna.
Hemligheten bakom de ottomanska turkarnas framgångar under slutet av medeltiden och början av den nya tiden var utan tvekan att de bredvid de feodala arméerna hade en liten professionell och permanent armé bestående av janitscharer, och denna lilla armé var med sin disciplin och viktiga insats grunden till den ottomanska makten.
När Armeniens kungahus gick under fanns det naturligtvis inga möjligheter att ha en sådan permanent och professionell armé som tjänstgjorde i kungens makt; men om samtliga feodala arméer stred tillsammans mot den yttre fienden skulle det på egen hand bli en betydande styrka. Tyvärr förekom en enad aktion, förutom vid ytterst sällsynta tillfällen, aldrig samtidigt eftersom det hela tiden pågick konflikter mellan de olika armeniska furstendömen, motsättningar som provocerades skickligt, först av sassaniderna och sedan av araberna. Detta resulterade i att de armeniska ishkhanerna eller nakhararerna ofta stred på egen hand utan att samorganisera sina ansträngningar.
Och skälen till att de inte gick under i sina sporadiska och ojämna krig var för det första armeniernas skicklighet i krigföring och för det andra deras kunskaper om byggnader, något som hjälpte dem enormt i försvarandet av sitt land. Under perioden mellan 300-talet och 700-talet hade den armeniska arkitekturkonsten inom det religiösa området nått sin höjdpunkt och hade en stor del i den kristna arkitekturens utveckling, ett ämne som vi kommer att återvända till senare.
Men vid sidan om den religiösa arkitekturen fanns det en militär arkitektur som ofta misstas som civil. Denna militära arkitektur skapade flera mästerverk som mäktiga fästningar på höga berg som beboddes av adeln, men även fästningar som syntes över hela landet och dessa var en viktig faktor i försvarandet av landet.
För att ge ett exempel bland dessa fästningar kan vi nämna den stora fästningen Vorhagan som var familjen Mamikonians hem och var belägen i slätten Moush. Denna fästning hade, förutom sina höga och starka murar och torn, även långa gångar under fästningen som var uthuggna ur berget och ledde ända ner till floden som rann bredvid fästningen. Detta gjorde att man hade tillgång till vatten även under fiendens belägring. Man hade även grävt gångar ända till de närbelägna skogarna så att kontakten med yttervärlden alltid kunde uppehållas.
Man måste även nämna att under 300-talets krig mellan Armenien och Persien, som egentligen räknas till Stor Armeniens sista krig, fanns det små speciella förband i den armeniska armén som kallades för "bergsbestigare". Raffi skriver: "I samtliga krig där man skulle anfalla hög belägna och onåbara fästningar fick dessa trupper uppdragen att leda anfallet. Dessa soldater som hade växt upp bland bergen var sedan barndomens tid vana vid att som ödlor kräla över stenväggarna och var skickliga bergsklättrare. De användes även för att klättra över fästningarnas höga murar och de använde starka metallkrokar i denna uppgift. I försvaret mot regnet av pilar som försvararna sköt använde de paraplyliknande breda sköldar av koppar som var fästa vid deras axlar." 54
|
