|
|
|
Alexanders arméer gick in i persiskt territorium under samma period och år 1813 tvingades Persiens shah att överge sina planer i östra Georgien och överlämna den nordöstra delen av armeniska platån så väl som flera olika khanater, vilka sträckte sig från Gandja och Karabakh till Kuba och Baku. 5 Freden som inrättades med detta avtal, Gulistan-avtalet, var dock kortlivad. Det interregnum som följde Alexanders död, decemberrevolutionen och de muslimska upproren i Rysslands nyerövrade kaukasiska provinser, övertygade den persiska kronprinsen Abbas Mirza att han kunde återta de förlorade khanaterna. År 1826 korsade den persiska armén den överenskomna gränsen i Gulistan-avtalet. Först efter flera månader av bittra strider lyckades den ryska armén, med stöd av fler hundra armeniska frivilliga soldater, köra ut invasionsarmén. 6 Tsar Nikolajs kaukasiska armé, ledd av general I. F. Paskievitch, gick sedan till motoffensiv, marscherade mot Jerevan och intog i oktober 1827 staden, vilken under flera decennier stått som den mest framstående symbolen för persisk närvaro på den armeniska platån. Efter att ha lämnat de armeniska frivilliga styrkorna att övervaka regionen, pressade de ryska reguljära styrkorna sig framåt och korsade Arax-floden (Aras) och gick in i byn Turkmenchai, där den persiska Ghadjar-dynastin kapitulerade. Genom ett fredsavtal erkändes inte bara Rysslands överhöghet i de förlorade territorierna 1813, utan även två andra provinser överlämnades, nämligen khanaterna Jerevan och Nakhichevan. 7 Dessutom skulle armeniska invånare i norra Persien tillåtas att bosätta sig i områden norr om Arax-floden, den nyutsedda gränsen mellan de två länderna. Under de kommande månaderna utnyttjade nära 50 000 armenier detta erbjudande. 8
Förhandlingarna vid Turkmenchai hade just avslutats när Ryssland drogs in i krig mot Turkiet. Stridsklara som de var gick Paskievitchs styrkor västerut in på den armeniska platån och kom så långt som till fästningen i Erzurum. Längs hela deras väg välkomnade armenierna de ryska trupperna som frigörare och gladdes åt att frihetens dag var nära. Denna optimism krossades när fredsavtalet undertecknades i september 1829 i Adrianopel. I detta avtal gick ryssarna med på att evakuera eyaletera Erzurum och Kars i utbyte mot att sultanen skulle dra tillbaka sitt anspråk på de östra stränderna vid Svarta havet, och Ryssland annekterade större delen av pashaliken Akhaltsikh. 9 Då de hade välkomnat ryssarnas avancemang fruktade nu många armenier i Kars och Erzurum muslimernas hämndaktioner. Andra fick begråta den återställda osmanska överhögheten. För de sistnämnda erbjöd Adrianopel-avtalet dock ett alternativ. Inom en period av arton månader kunde de lämna sina födelsebyar, korsa den nya gränsen och bli undersåtar till tsar Nikolaj I. På samma sätt fick muslimerna i möjlighet att flytta västerut. Vid slutet av 1830 hade cirka 100 000 armenier från slätterna i Erzurum och Alashkert följt de armeniers exempel som hade flyttat från norra Persien till Transkaukasien. 10 De flesta av dessa västarmenier bosatte sig i områden övergivna av muslimerna i Akhalkalak som var en del av pashaliken Akhaltsikh. 11 Ingen visste då att denna handling skulle, närmare ett sekel senare, utlösa en armenisk-georgisk konflikt. År 1918 skulle republiken Armenien göra anspråk på Akhalkalak, på geografiska och etniska grunder, medan republiken Georgien skulle hävda sin historiska och ekonomiska rätt till detta distrikt. 12
|
|
5) J. C. Hurewitz, "Diplomacy in the Near and Middle East: A Documentary Record, II, 1914-1956" (Princeton, New York, Toronto, and London, [1956]), 84-86; T. Iuzefovich, ed., "Dogovory Rossii s Vostokom: Politicheskie I torgovye" (St. Petersburg, 1869), s. 208-210; Z. T. Grigorian, "Prisoedinenie Vostochnoi Armenii k Rossii v nachale XIX veka" (Moskva, 1959), s. 66-93; V. Parsamian, "Hayastane XIX dari aradjin kesin" [Armenien under 1800-talets första hälft] (Jerevan, 1960), s. 18-30
6) Rollen hos armeniska frivilliga är ämne för diskussion hos Z. T. Grigorian, "Rous yev hai zhoghovourdneri razmakan hamagortzaktsoutyoune XIX dari skzbin" [Det militära samarbetet hos de armeniska och ryska folken vid början av 1800-talet] (Jerevan, 1957). Det mest genomgripande verk om de ryska krigen i Kaukasus är det av V. Potto, "Kavkazskaia voina v otdel'nykh ocherkakh, epizodakh, legendakh I biografiiakh" (St. Petersburg and Tbilisi, 1885-1889), 4 vols. In 16 parts.
7) "Polnoe sobranie zakonov Rossiiskoi imperii, 2d ser., Vol III (St. Petersburg, 1830), nr. 1794; T. Iuzefovich, ed., "Dogovory Rossii s Vostokom: Politicheskie I torgovye" (St. Petersburg, 1869), s. 214-217; J. C. Hurewitz, "Diplomacy in the Near and Middle East: A Documentary Record, II, 1914-1956" (Princeton, New York, Toronto, and London, [1956]), II, 92-102; A. V. Fadeev, Rossiia i Kavkaz pervoi treti XIX v. (Moskva, 1960), s. 213-214
8) Denna emigration tilläts av artikeln XV i Turkmentchai-avtalet. V. Potto, "Kavkazskaia voina v otdel'nykh ocherkakh, epizodakh, legendakh I biografiiakh" (St. Petersburg and Tbilisi, 1885-1889), vol. III, pt. 4 (1887), s. 732, anger att 8 249 armeniska familjer lämnade norra Persien inom den angivna tidsfristen. Se även V. Parsamian, "Hayastane XIX dari aradjin kesin" [Armenien under 1800-talets första hälft] (Jerevan, 1960), s. 57-62; and T. Iuzefovich, ed., "Dogovory Rossii s Vostokom: Politicheskie I torgovye" (St. Petersburg, 1869), s. 221-222.
9) Great Britain, Foreign Office, "British and Foreign State Papers, 1828-1829", [XVI] (London, 1831), 647-657; Edward Herstlet, "The Map of Europe by Treaty", II (London, 1857), 813-823.
10) Leo [A. Babakhanian], "Hayots hartsi vaveragrere" [Dokumenten om den armeniskan frågan] (Tbilisi, 1915), s. 40-41; V. Parsamian, "Hayastane XIX dari aradjin kesin" [Armenien under 1800-talets första hälft] (Jerevan, 1960), s. 78-81; A. V. Fadeev, Rossiia i Kavkaz pervoi treti XIX v. (Moskva, 1960), s. 277-279, Z. T. Grigorian, "Prisoedinenie Vostochnoi Armenii k Rossii v nachale XIX veka" (Moskva, 1959), s. 160. V. Potto, "Kavkazskaia voina v otdel'nykh ocherkakh, epizodakh, legendakh I biografiiakh" (St. Petersburg and Tbilisi, 1885-1889), vol. IV, pt. 4 (1888), s. 486-490, anger att mer än 14 000 familjer migrerade från regionerna Erzurum, Kars och Bayazid. Artikel XIII, vilken berör utbyte av befolkning, återfinns i Edward Herstlet, "The Map of Europe by Treaty", II (London, 1857), II, 821-822; Great Britain, Foreign Office, "British and Foreign State Papers, 1828-1829", [XVI] (London, 1831), s. 653; and T. Iuzefovich, ed., "Dogovory Rossii s Vostokom: Politicheskie I torgovye" (St. Petersburg, 1869), s. 79
11) Av de 3 700 familjer från Erzurum, bosattes sig de flesta I Akhaltsikh, medan majoriteten av emigranterna från Kars och Bayazid flyttade till distrikten Jerevan och Karabakh. Se V. Potto, "Kavkazskaia voina v otdel'nykh ocherkakh, epizodakh, legendakh I biografiiakh" (St. Petersburg and Tbilisi, 1885-1889), vol. IV, pt. 4, s. 492; and A. N. Nersisian, "Arevmtahayeri tntesakan yev kaghakakan vijake yev nrants rousakan orientatsian XIX dari aradjin kesin [Den ekonomiska och politiska situationen hos västarmenierna och deras ryska orientering under 1800-talets första hälft] (Jerevan, 1962), s. 164.
12) Statistik i United States National Archives, "Record Group 256: Records of the American Commission to Negotiate Peace", Class 867B.00, Document 10, anger siffran 107 200 som befolkningsmängd för Akhalkalak vid början av 1900-talet; 82 800, eller 77.2%, av dessa var armenier. Denna siffror stammer väl överens med dem angivna av A. Shahkhatouni, "Administrativnyi peredel Zakavkazskago kraia (Tbilisi, 1918), s. 71, som visar att av 108 500 invånare var 84 275, eller 77,6%, armenier.
|
