Armenien Minor
Under dessa två sekler (200- och 100-talen f. Kr.) fortsatte även Armenien Minor sitt existens vid Armenien Major och utvecklades i samma takt. Bland detta lands kungar kan man nämna Mithradates (denne Mithradates bör ej blandas med Mithradates VI Eupator, Pontos kung). Kung Mithradates allierade sig med Pontos kung Pharnas I och hjälpte honom i hans seger i Sinope, vid Svarta havet. Mithradates ville åt Kapadokien (Caesarea) men stötte romarnas anspråk på detta område som var en nära allierade med Rom.
Vi kommer senare att se hur Armenien Minor erövras av Tigran II och Mithradates VI Eupator och dessa två delade detta område mellan sig, så att den södra delen av detta land (området Kharpout) annekterades till Armenien Major.
De första historielektionerna
Innan vi fortsätter med den nya eran i Armeniens historia, vilken kännetecknas med regeringstiden för Tigran II, känd som Tigran II, så är det på sin plats att vi tar en titt på den första perioden i landets historia. Det som fångar blicken vid det första ögonkastet är denna nationens höga ålder och faktumet att detta folk kallar sig samma namn som deras förfäder gjorde och pratade samma språk (att språket har utvecklats och fått in nya uttryck och ord finns det inte någon tvekan om), förfäder vilka har samexisterat med civilisationer som har sedan länge försvunnit i tidens täta dimma.
Enligt den ryske författaren, Valeri Brussov, ”föddes det armeniska folket vid en tidpunkt då inte bara dagens europeiska folk inte ens fanns, utan även de klassiska nationerna under antiken hade nyss tagit sina första steg på världshistoriens scen.”
Ja, vid samma tidpunkt som Rom höll på att byggas (800-talet f. Kr.) kom Hayk och det armeniska folket till sitt nya hemland. Och det är återigen vid samma tidpunkt då först det mediska imperiet och sedan persernas imperium får kontroll över Mellanöstern som detta folk utkämpar sina första nationella strider och erhåller en relativ stor självständighet med sitt nationella satrapiska styre. Sedan, till en följd av den mirakulösa uppkomsten av Alexander den store och dess indirekta påverkan, upplever Armenien sitt första självständiga sekel och får nära kontakt med den hellenistiska kulturen och civilisationen.
Dock bör detta inte tolkas som att Armeniens självständighet skänktes som en gåva från ovan, utan att landet själv inte ansträngde sig alls för att anskaffa den eller har gjort sig förtjänt av det. Armeniens självständighet anskaffades och bevarades endast med blodiga strider med dess mäktiga grannar, i synnerhet seleukiderna och arsaciderna strider under vilka den armeniska nationen visade att den verkligen förtjänar sin självständighet, men Roms diplomati hjälpte dem under denna kamp.
Precis som Mommsen påpekar, bland alla de regeringar som bildades i kölvattnet av det seleukidiska rikets upplösning (bl. a. Armenien, mediska Atropatkan (iranska Azerbajdzjan), Sophene, Osroène, etc.) var Armenien den enda regering som med den organisatoriska kunnigheten hos dynastin Artashesian uppnådde en hög grad av makt, utveckling och varaktighet. 61
Tigran den store
Under Tigran den stores tid uppnådde Armenien sin storhet genom historien och förvandlades till en mäktig stormakt. Tigran den stores enda riktiga motståndare kom att bli den romerska fältherren Lucullus. K. Eckhardt har återgett denne store armeniske kungs riktiga ansikte och hans egenskaper i sin bok 6.
Kung Tigrans långa regeringstid speglade en av Armeniens mest stolta och framgångsrika perioder, en tid när Armeniens hårda kamp för existens och självständighet bar frukt och Armeniens gränser sträckte sig från Kaspiska havet till Medelhavet och från armeniska höglandet till Palestina.
Denne armeniske kung lyckades förena Armeniens folk och olika ätter och samla dem under ett enat och mäktigt kungadöme. Hans och Armeniens storrike kunde dock störtas endast genom det onaturliga och historiskt unika samarbete mellan romarriket och Persien.
Tigrans erövringar
Tigran II var son till kung Artavazd I som regerade som Armeniens konung mellan 123 och 95 f. Kr. År 105 förlorade Armenien det pågående kriget mot partherna och kung Artavazd I (ibland även kallad Tigran I) blev tvungen att lämna ifrån sig sin son, Tigran, som krigsfånge till partherna, som garanti för att Armeniens kung skulle förbli deras allierade och inte deras konkurrent.
Tigran växte därmed in i det partiska hovet vilket präglade hans tankesätt och kom att spela stor roll under hans kommande regeringstid. Strax efter att Tigran kröntes till Armeniens kung började han utvidgningen av sitt rikes gränser med en sådan fart att Armenien inom kort skulle bli Mellanösterns stormakt.
När hans far dog år 95 f. Kr. befriade partherna den unga armeniske prinsen så att han kunde återvända till Armenien och ersätta sin far på tronen. Dock blev han tvungen att i utbyte avstå från några strategiska passager och dalar bland den södra delen av de armeniska bergen som gränsade mot Persiens nordvästra del.
|
