|
|
|
Strax efter att de armeniska delegaterna hade lämnat konferensrummet hälsades de osmanska representanterna Mahmed Hasan Hajinsky och Mehmed Emin Rasul-Zade välkomna. Utan att ha något att argumentera om, i en atomsfär av samtycke och glädje, satte de azeriska representanterna sina signaturer på ett redan formulerat avtal. Halil och Vehib försäkrade sina etniska och religiösa bröder att man omedelbart skulle förse dem med ottomansk assistans. 47 Georgien var den sista transkaukasiska republik som undertecknade ett avtal med Turkiet. Efter att ha undertecknat det georgisk-tyska avtalet i Poti hade Noi Ramishvili nu kommit till Batum för att söka en fördelaktig uppgörelse med Turkiet. I brev till den osmanska delegationen hade han insisterat på orubbligheten hos gränserna i Brest-Litovsk, men samtidigt taktiskt erkänt förlusten av Akhalkalak och det mesta av Akhaltsikh. Dock var detta den absolut maximala georgiska eftergiften. 48 Sent på natten den 4 juni kallade en mycket upprörd Halil på Khatisian. Han var arg på Ramishvilis envishet och rådde ordföranden för den armeniska delegationen att genom goda skäl förmå sin gamle kollega att utöva press på honom i denna fråga. Halil varnade för att tusentals armenier i Georgien, speciellt i Tiflis, skulle utsättas för fara om de turkiska styrkorna skulle tvingas att attackera för att tvinga den georgiska regeringen att gå med på villkoren. Dock vägrade Ramishvili, försäkrad om det tyska stödet, att underteckna avtalet ända fram till gryningen den 5 juni, när Halil Bey till slut gick med på att stryka de turkiska anspråken på distriktet Abastuman i norra Akhaltsikh. 49
Som en grand finale på avrundningen av fredsförhandlingarna samlades armeniska, georgiska, azeriska och turkiska delegater för att underteckna ett avtal som berörde samtliga fyra stater. I det beslutades att det kaukasiska järnvägssystemet skulle delas proportionerligt efter längden av spår i varje land. 50 Armenien var återigen förloraren. Turkiet kontrollerade de transkaukasiska spåren från Sarighamish till Joulfa och genom hela oblasten Batum. Georgien ägde spåren som sträckte sig från Tiflis mot Baku, Batum och Gharakilisa. Azerbajdzjan ärvde det mesta av spåren Baku-Tiflis och Baku-Petrovsk. Republiken Armenien hade cirka 48 km spår mellan Djadjour och Gharakilisa Även dessa var fortfarande under turkisk ockupation. De enda spåren som fanns under armenisk kontroll löpte från Jerevan till Noragavit, en sträcka på 6,4 km. Den armeniska järnvägsadministrationen började sitt arbete med två uttjänta gamla lokomotiv, 20 skröpliga godsvagnar och en passagerarvagn. 51
|
|
47) D. Z. T., "La première République musulmane: L'Azerbaidjan", Revue du monde musulman, XXXVI (1918-1919), 254-255; Z. Avalov, "Nezavisimost' Gruzii v mezhdunarodnoi politike, 1918-1921 g.g." (Paris, 1924), s. 95; Rü?tü, "Büyük Harpte Baku Yollarinda 5. Kafkas Piyade Firkasi" [Den 5 kaukasiska infanteridivisionen på vägen till Baku under det stora kriget] (Istanbul, 1934), s.21.
48) "Dokumenty i materialy, s. 340-342.
49) Al. Khatisian, "Hayastani Hanrapetoutian tzagoumn ou zargatsoume" [Skapandet och utvecklingen av Republiken Armenien] (Aten, 1930), s. 73-74. For the Ottoman-Georgian Treaty of Batum, consult Al. Stavrovskii, "Zakavkaz'e posle Oktiabria" (Moskva-Leningrad, [1925]), s. 112-116, and "Dokumenty i materialy, s. 343-368. Ramishvili was also compelled to sign an additional treaty similar to the one concluded between the Armenians and Ottomans. Georgia promised to expel all representatives of the Allied nations. Already, Smith and members of the British and French military mission had departed for Russia. From Moscow, Smith continued to keep the State Department informed on affairs in the Caucasus. In 1919, he returned to Tbilisi to resume his consular duties.
50) Armeniska SSR:s Centrala statliga historiska arkivet, fond 68/200, verk 74, s. 34, i Kh. H. Badalian, "Germana-turkakan okupantnere Hayastanoum 1918 tvakanin" [De tysk-turkiska ockupanterna i Armenien, 1918] (Jerevan, 1962), s. 203-204; [Republiken Georgien], "Dokumenty i materialy po vneshnei politike Zakavkaz'ia i Gruzii" (Tbilisi, 1919), s. 365.
51) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 22/22, "H. H., 1919" [Res. of Arm., 1919]. A. M. Poghosian, "Sotsial-tntesakan haraberoutyounnere Karsi marzoum, 1878-1920" [De social-ekonomiska relationerna i provinsen Kars, 1878-1920] (Jerevan, 1961), s. 307, visar att ottomannerna tog 868 km av den transkaukasiska järnvägen från Sarighamish till Joulfa; D. S. Zavriev, "K noveisheri istorii severo-vostochnykh vilaetov Turtsii" (Tbilisi, 1947), s. 71, anger att turkarna skaffade sig 24% av den totala järnvägslängden i Transkaukasus.
|
