|
|
|
På så sätt kunde sultan Abdul Hamid "fortsätta massakrerna på armenier med samarbete från Europa som accepterade hans lögnaktiga ursäkter, mutor och iscensättningar." 286 Vi kan även komma ihåg Anatol Franz ord som sa "Kan det vara möjligt att Europa ska säga till denna "röde sultan" att du kan mörda bara du betalar oss? Kan det vara möjligt att det beskyddande och därmed ansvariga Europa som anser sig så pass beväpnat att det med kanonernas makt kan tvinga förnuftets makt på Konstantinopel, anser sig vara maktlös för att stoppa halshuggningarna av sultanens 300 000 undersåtar?" 287
"Victrix causa diis placuit, sed victa catoni" (Gudarna tog segrarens sida men Cantoni tog förlorarens". 288
Resultaten av dessa fruktansvärda händelser var åtminstone det att armenierna fick sympati från samveten som fanns i alla länder, trots deras oberörda och svaga regeringar och den vinstbenägna inställning som omringade dem.
I England, där den allmänna opinionen var starkast av alla och där medelklassen hade en större ansvarskänsla, hittade den armeniska rörelsen många av sina vänner bland viljestarka och godhjärtade män och dessa stred outtröttligt för det förtryckta folkets rättigheter och tvingade den engelska regeringen att anta en passande inställning för skyddandet av armeniernas rättigheter. 289
I främsta raden av dessa försvarare fanns Gladstone, en stor politiker vars beundransvärda personlighet lyser starkare än alla andra stora politiker i den moderna eran. Gladstone visade ett stort intresse för armeniska folket och det var för försvarandet av detta folks rättigheter som han ägnade sina krafter, då försvarandet av armeniska folkets rättigheter i hans ögon var detsamma som försvarandet av mänsklighetens värdighet. Precis som vi har beskrivit tidigare var hans berömda tal i Liverpool för armeniernas försvar symbolen för hans sista politiska och publika handling. Denna lyhörda och spännande röst, med sin känslofyllda brytning nådde denna dag en sådan nivå av spänning och upprymdhet att dess like aldrig hade skådats i hans tal om försvarandet av förtryckta länder som Italien, Bulgarien och Irland. 290 "Sällan kunde en professionell talare tävla mot honom men ingen kunde någonsin överträffa hans uttalanden vilka var likvärdiga en domstols slutgiltiga domslut."
Efter Gladstones död 291 var det en annan skotte, James Bryce, som i England tog över ledningen för rörelsen för försvarandet av armeniernas rättigheter. Denna lärda politiker som kände Armenien och armenierna väl, ägnade sin tid oavkortat åt försvarandet av Armeniens fråga. 292
Och återigen är det på sin tid att bland alla engelsmän, skottar och irländare vilka försvarade den armeniska nationens rättigheter nämna följande namn: Duke of Argik, Lady Fredrick Cavendsih, Richard Davey, E. J. Dillon, H. Lynch, Cannon MacColl, Lord Shaftesbury, William Summer, William Watson och Duke of Westminster. Dessutom fortlevde försvarandet av armeniska frågan i England och fortsattes av personer som Oliver Baldwin, J. Butt, N. och H. Buxton, Lord Robert Cecil (son till Lord Salisbury), kapten Gracey och fänrik T. F. Johnson.
|
|
286) V. Bérard, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 1 januari 1897, sid. 94
287) Anatol Franz, 30 år socialt levnad, Paris, vol. I, sid. 193
288) En latinsk dikt om Cantoni som trots Caesars besegrande av Pompejus, denne återblev lojal mot den förstnämnde. Denna dikt används för personer som försvarar rättvisan även om den har besegrats.
289) Se Winston Churchill, The Aftermath, London, 1929, sid. 431-432
290) "In this great moments he could touch with his spell even the man of the mean and shallow mind...; at such a moment the bitterest of his opponenets could see "the God within him light his face" (J. L. Hammond, Gladstone and the Irish Nation, London, 1938, sid. 725)
291) Gladstone dog den 19 maj 1898. England arrangerade en begravning värdig honom och landet. Engelska parlementet röstade genom en enkel men ståtlig formulering i anledning av hans bortgång som man hade i 1778 antagit för Chatham och för William Pitt i 1806. Enligt F. de Persenssé: "För den eviga sömnen gick han till Westminster Abby och la sig i den altare där det ljus som aldrig slocknar kommer att lysa på honom i all evighet".
292) På Lord Bryce begravning den 22 januari 1922 lovordade J. S. Malcom den bortgångne och Gladstone genom att nämna Armenien och sa det följande: "There is no Armenian, wether in our home lands or in our disperion, who does not couple the name of Lord Bryce with that of Gladstone, whose mantle fell twenty years ago upon his shoulders. Whoever has failed us, these two great hearts never failed".
|
|
|
