"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Marsrevolutionen
"Aldrig! Aldrig har framtiden verkat så vacker, segern så nära som nu i dessa drömlika dagar av hopp och känslor… Tron splittras och kedjor bryts medan krönta banditer störtas inför världens skonigslösa rättvisa". 1 Sådan var opinionen hos Horizon, Dashnaktsoutiuns organtidning i Tiflis och en av de mest spridda tidningarna i Transkaukasus under våren 1917. Det oförväntade och till synes omöjliga ägde rum när den Romanovska dynastin störtades. Den 8 mars demonstrerade tusentals arga medborgare i Petrograd på grund av bristen på bröd och fick sällskap av strejkande och arbetsvägrande arbetare så väl som av många kvinnor vilka högtidlighöll en helgdag för den feministiska rörelsen. Därmed hade det efterlängtade upproret hos 1870 års populister förverkligats år 1917. Den 8 mars anslöt sig Volinskys vaktregement till demonstranterna som nu hade blivit upproriska och representanter för arbetarna och armén etablerade Petrograds Sovjet för arbetarnas och soldaternas representanter, under ledning av den georgiska mensjeviken N. S. Chkheidze. Samtidigt vägrade statsduman att lyda ordern om att upplösa sig själv och istället bildades den "Tillfälliga kommittén" som efter lönlösa förfrågningar om eftergifter till tsaren krävde hans abdikering. Mitt i kaoset abdikerade tsar Nikolaj II till förmån för sin bror, Mikael, som var tillräckligt förnuftigt för att avböja äran fram till den stund då det ryska folket, genom ett nationellt råd, hade utryckt sina önskemål. På samma dag sanktionerade Petrograds Sovjet och Dumas "Tillfälliga kommitté" skapandet av den provisoriska regeringen, under ledning av prins G. E. Lvov, en framträdande konstitutionell demokrat och ordförande för Zemstvo-unionen. Bland hans kabinettsmedlemmar fanns P. N. Miliukov, utrikesministeriet, A. I. Guchkov, krigs- och marinministeriet och A. F. Kerensky, justitieministeriet. Regeringen accepterades villigt av Rysslands krigsallierade. Den "demokratiska revolutionen" hade manifesterats. 3
M. V. Rodzianko, ordförande i Duman och dess "Tillfälliga kommitté", underrättade storhertig Nikolaj Nikolaevitch om händelserna i Petrograd och krävde att vicekungen i Kaukasus skulle samarbeta med den verkställande administrationen genom att omedelbart upphäva censuren för pressen. Vicekungens assistent, prins Orlov, underrättade samtliga officiella i Kaukasus i ett flygblad den 16 mars 1917, om det politiska skiftet och bad om ett bibehållande av ordningen. Även storhertigen utfärdade ett liknande påbud och rådde befolkningen att lyda direktiven från prins Lvovs provisoriska regering. 4
Nyheterna om revolutionen i Petrograd elektrifierade Transkaukasus. Yrande glädjeuppvisningar bröt ut från de ockuperade områdena i Västarmenien till Baku och från Kaukasusbergen till norra Persien. Den illvilliga tsariska "söndra och härska" regimen hade krossats. Oratorer på gatorna hetsade upp massorna genom att måla upp lovande framtidsscener. Georgier, muslimer och armenier proklamerade sin lojalitet mot den provisoriska regeringen och uttalade sin fasta tro om att nyckeln till ett demokratiskt och progressivt Transkaukasus inom en ny rysk republik fanns i deras brödraskap. Dashnaktsoutiuns högkvarter i Tiflis utgjorde scenen för festligheter då ledare och andra okända medlemmar ur denna revolutionära förening fångades av stundens hopp och känslor. Dock fanns det några få som inte delade entusiasmen hos sina kamrater. Rostom Zorian, en av partiets grundare och en av de mest hårdföra motståndarna till den tsariska regimen, jämrade sig över Nikolaj II:s abdikering då han sa till sina vänner att: "Ni förstår inte det som har hänt. Revolution under krigstid! Det är döden för det armeniska folket". 5 Händelserna under de kommande månaderna skulle visa sanningshalten i hans uttalande.
|