|
|
Den turkiska invasionen av Jerevans guberniia
Det omedelbara behovet för att använda järnvägen Kars-Joulfa tjänade som turkisk ursäkt för att avancera in i Jerevans guberniia. Den skenbara orsaken var att linjen skulle användas för att transportera turkiska trupper till norra Persien, där hotet om koncentrerad brittisk aktivitet hade intensifierats. Enligt tyska källor var det egentliga motivet för det turkiska kravet inte att hålla de avlägsna allierade trupperna i schack, utan att säkra järnvägen från Kars till Joulfa och Baku. Denna korridor var nödvändig för att förverkliga Envers besatta vision. Redan då hade muslimska sändebud från Baku begärt hos de osmanska auktoriteterna att man skulle befria Baku från den bolsjevik-armeniska koalitionen. 69 Om den tyska tesen accepteras så förstår man tydligt de diplomatiska och militära incidenter som berörde Alexandropol och territoriet genom vilket järnvägen passerade.
I Batum utsåg de två delegationerna en specialkommission för de militära frågorna som bland andra ämnen skulle behandla det osmanska kravet om att ställa järnvägen från Alexandropol till Joulfa under den turkiska arméns förfogande. Man nådde dock inga överenskommelser om detta eftersom de transkaukasiska representanterna, general Odishelidze och Korganov, bestämt upprepade att saken skulle bestämmas i tilläggsöverenskommelser till det huvudsakliga fredsavtalet. 70 Utanför kommissionens överläggningar uppmanade Halil Bey och Vehib Pascha de armeniska medlemmarna i den transkaukasiska delegationen att acceptera det turkiska kravet. Paret påstod att de representerade den moderata fraktionen i Ittihad ve Terakki och lovade att göra allt i sin makt för att återlämna järnvägen och de intilliggande områdena i slutet av världskriget. Om Khatisian och Kachaznouni fortsatte att vägra i denna fråga skulle Enver och Talaat, de radikala elementen inom partiet, lyckas i sitt mål att utplåna Armenien. 71 När Khatisian bittert förklenade den osmanska krigstidspolicyn slösade Halil ingen mer tid på ord. Sent på natten den 14 maj skrev han till Chkhenkeli att armébefäl Vehib Pascha hade misslyckats i sitt ärliga försök att få till stånd en vänskaplig överenskommelse om användandet av järnvägen Kars-Alexandropol-Joulfa. Därmed var de turkiska styrkorna tvungna att avancera nästa morgon. Aktiviteten skulle vara lokal och borde inte anses som överträdelse av eldupphöret. Om armenierna inte gjorde något motstånd skulle de inte skadas. Då man hade fått meddelandet klockan sex på morgonen fann den transkaukasiska delegationen det omöjligt att varna regeringen i Tiflis i tid för att den skulle skicka taktiska instruktioner till general Nazarbekian. 72
Under tiden, i gryningen i Alexandropol, mottog general Nazarbekian ett turkiskt ultimatum om att överge järnvägen som gick till den persiska gränsen och att dra tillbaka alla sina styrkor till en linje 25 kilometer öster om Alexandropol och järnvägen. En armenisk militärenhet fick tillåtelse att stanna i staden för att assistera ottomanerna i bibehållandet av order. Dessa villkor skulle accepteras inom tre timmar. 73 Innan ens meddelandet hade översatts från turkiska korsade delar av de turkiska 1:a och 2:a kaukasiska arméerna floden Arpa och stormade Alexandropol. Lyckligtvis för armenierna kämpade försvararna hårt på morgonen den 15 maj, vilket tillät cirka 20 000 av stadens invånare att fly ut ur staden mot Jerevan och Tiflis. Fienden var redan i utkanterna av Alexandropol denna eftermiddag när Nazarbekian gav order om reträtt. Hela 1:a divisionen och två regementen ur den 2:a divisionen drog sig tillbaka till öster om Gharakilisa, i enlighet med det turkiska kravet, och tog nya ställningar längs en linje 25 kilometer från Alexandropol. Precis bakom deras ställningar fanns byn Hamamlu där huvudvägen grenade sig mot Gharakilisa och Tiflis på ena sidan och på andra sidan mot Jerevan. Återstående regementen i den 2:a divisionen och andra militära enheter drog sig tillbaka längs järnvägen till Joulfa, så långt som till Sardarabad-Etchmiadzin, den västra porten till Jerevan. 74 Kordongen runt Jerevan höll på att dras åt medan tusentals flyktingar samlades i det lilla område som fortfarande var fritt från de turkiska trupperna.
|
|
69) Kurt Ziemke, "Die neue Türkei: Politishche Entwicklung, 1914-1929" (Stuttgart, 1930), s. 54-55; Joseph Pomiankowski, "Der Zusammenbruch des Ottomanischen Reiches: Erinnerungen an die Türkei aus der Zeit des Weltkrieges" (Leipzig, 1928), s. 367-368; Johannes Lepsius, "Deutschland und Armenien, 1917-1918: Sammlung diplomatischer Aktenstücke" (Potsdam, 1919), s. 374-375, 390.
70) S. Vratzian, "Hayastani Hanrapetoutyoun" [Republiken Armenien] (2:a uppl., Beirut, 1958), s. 115, General Korganov bör ej blandas ihop med G. N. Korganov, militärkommisar för Bakus Sovnarkom.
71) Al. Khatisian, "Hayastani Hanrapetoutian tzagoumn ou zargatsoume" [Skapandet och utvecklingen av Republiken Armenien] (Aten, 1930), s. 55-56.
72) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 10071; E. K. Sargsian, "Ekspansionistskaia politika Osmanskoi imperii v Zakavkaz'e nakanune I v gody pervoi mirovoi voiny" (Jerevan, 1962), s. 360; Jean Loris-Melicof, "La revolution russe et les nouvelles républiques transcaucasiennes" (Paris, 1920), s. 120-121.
73) General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 158; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1, Nazarbekians rapport.
74) Hovakim Melikian, "Arian janaparhov" [Blodets stig], Hairenik Amsagir, III (November, 1924) (April, 1925), s. 134-135; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1406a/26a.
|