|
|
|
Internationaliseringen av den "armeniska frågan"
År 1876 resulterade misslyckandet med att genomföra allmänna reformer i Turkiet, armeniska protester mot muslimska stammars plundringståg och framför allt utvidgade revolter på Balkan, i en stark europeisk påtryckning på Höga porten. 3 I ett uppenbart försök att eliminera alla anledningar för ett utländsk ingripande i de osmanska sakfrågorna, kungjorde sultan Abdul Hamid II en liberal konstitution vilken, om tillämpad väl, inte bara skulle tillfredställa armenierna utan även samtliga av sultanens undersåtar. 4 Det faktum att konstitutionen suspenderades strax efter detta och att det parlament som denna konstitution hade inrättat avsattes, indikerade att denna manöver hos Abdul Hamid skulle vara lika fördelaktig för armenierna som de tidigare aviserade reformåtgärderna. Det var till följd av detta som armenierna välkomnade det ryska avancemanget 1877 som gjorde att ärkebiskopen åsidosatte sin gamla konservatism och ryskfientlighet och bad de tsarryska officiella om beskydd av västarmenierna. Artikel 16 i San Stefano-avtalet föreföll garantera ett liknande skydd för västarmenierna, men dess kraft sveptes undan av artikel 61 i Berlin-avtalet i vilket man berövade Ryssland dess makt över området och lade ansvaret för översynen av sultanens skyldigheter att genomföra reformer på en församling av europeiska stormakter. Det resulterade, precis som den inflytelserika Duke of Argyll senare förklarade i att: "det som var allas ansvar var ingens ansvar". 5 Trots detta misslyckande rapporterade patriark Nerses Varzhapetian fortfarande till sitt folks representanter och talade om för dem att en lösning av deras problem inte var omöjlig utan bara försenad. Som representant för de osmanska armenierna återupprepade han sin lojalitet till sultanen och insisterade på att varje reformåtgärd skulle tillämpas inom ramarna för det osmanska imperiets administration. 6 Vid den tidpunkt då Balkans folk tilldelades sin självständighet var de armeniska separatistiska tendenserna försumbara.
Berlin-avtalet upphöjde den så kallade armeniska frågan till en fråga för internationell diplomati. Huruvida man tjänade något på detta är tveksamt, men att reformerna förblev helt outförda står helt klart. Europeiska representanter, stationerade i det osmanska rikets östra provinser, rapporterade kontinuerligt om armeniernas olidliga och miserabla förhållanden och om de osmanska tjänstemännens orättvisor. 7 Varken det brittiska förslaget om ett ökat antal europeiska konsuler på den armeniska platån eller brev med protester och varningar som den europeiska sexnationsalliansen skrev till sultanen förbättrade situationen. 8 1881 ansåg Österrike att det inte fanns något behov av en kollektiv aktion och Tyskland föreslog att alla vidare diskussioner om den armeniska frågan borde senareläggas tills dess att den grekisk-osmanska gränsdispyten var avgjord. 9 Därmed gick den aktiva europeiska inblandningen i den armeniska frågan in i en viloperiod som varade i över ett decennium.
|
|
3) I publikationen hos armeniska patriarkatet i Konstantinopel, "Atenagroutiunk Azgayin Zhoghovi" [Uttdrag ur Nationella rådet], 1870-1914, finns flera hundra oegentligheter och övergrep mot armenierna i de inre provinserna. Dessa dokument har använts av A. O. Sarkissian i hans monograf, "History of the Armenian Question to 1885" (Urbana, Ill. 1938). För brittiska dokument från denna period, se Great Britain, Parliament, House of Commons, Reports by Her Majesty's Diplomatic and Consular Agents in Turkey respecting Conditions of the Christian Subjects of the Porte 1868-1875", Ses., 1877, CXII (Accounts and Papers) c. 1739, Turkey No. 16 (1877)
4) Robert H. Davison, "Reform in the Ottoman Empire, 1856-1876" (Princeton, 1963), s. 358-403; A. Schopoff, "Les réformes et la protection des Chrétiens en Turquie, 1673-1904" (Paris, 1904), s. 191-210; Great Britain, Foreign Office, "British and Foreign State Papers, 1875-187", LXVII (London, 1883), 683-698.
5) Duke of Argyll [George Douglas Campbell, Eight Duke], "Our Responsibilities for Turkey; Facts and Memoirs of Forty Years" (London, 1896), s. 74.
6) A. O. Sarkissian i hans monograf, "History of the Armenian Question to 1885" (Urbana, Ill. 1938), s. 89-90; Leo [A. Babakhanian], "Hayots hartsi vaveragrere" [Dokument angående den armeniska frågan] (Tbilisi, 1915), s. 113-133".
7) Great Britain, Parliament, House of Commons, "Further Correspondence respecting the Affairs of Turkey", Ses., 1878-1879, LXXIX (Accounts and Papers) c. 2204, Turkey No. 53 (1879); "Correspondence respecting the Conditions of the Population in Asia Minor and Syria", Ses., 1878-1879, LXXX (Accounts and Papers) c. 2432, Turkey No. 10 (1879); "Correspondence respecting &
8) För texter och tolkningar av flera av noteringarna, se A. O. Sarkissian i hans monograf, "History of the Armenian Question to 1885" (Urbana, Ill. 1938), s. 92-113; Leo [A. Babakhanian], "Hayots hartsi vaveragrere" [Dokument angående den armeniska frågan] (Tbilisi, 1915), s. 173-187; Sir Edwin Pears, "Life of Abdul Hamid" (New York, 1917), s. 220-225. Från officiella brittiska källor är de följande relevanta: Great Britain, Foreign Office, "British and Foreign State Papers, 1877-1878", LXIX, 1313-1347; Great Britain, Foreign Office, "British and Foreign State Papers,, 1880-1881", LXXII, 119-1207; "Despatch from Her Majesty's Ambassador at Constantinople forwarding a Copy of the Identic Note Addressed to the Porte on the 11th June 1880", Ses., 1880, LXXXI (Accounts and Papers) c. 2611, Turkey No. 9 (1880); "Correspondence respecting the Affairs of Turkey", Ses. 1880, LXXXI (Accounts and Papers) c. 2574, Turkey No. 7 (1880); Turkey No. 23 (1880), nos. 154-155.
9) Great Britain, Parliament, House of Commons, "Further Correspondence respecting the Conditions of the Populations of the Asia Minor and Syria", Ses., 1881, C (Accounts and Papers) c. 2986, Turkey No. 6 (1881), nos. 147, 148, 160, 166.
|
