|
|
|
Bakus fall
Medan Talaat och von Hintze höll på att köpslå i Berlin hade Enver Pascha beordrat Halil Pascha, befälhavare för den östra armégruppen, att överta Bakuoperationen. Under de första dagarna i september återupptog cirka 15 000 osmanska och azeriska trupper offensiven, medan den 15:e divisionen pressade på mot Derbend för att bryta kommunikationerna mellan Baku och norr. Den 13 september hade försvararna dragit sig tillbaka till stadens förorter. General Dunsterville förberedde sig för att evakuera sin lilla brittiska styrka och uppmanade den Centro-kaspiska diktaturen att förhandla om Bakus kapitulering. De ryska och armeniska ledarna hotade nu att sänka vartenda fartyg som tillhörde Dunsterforce om britterna försökte att desertera. Situationen var dock hopplös och på morgonen den 14 september trodde väldigt få att Baku skulle hålla. Rastlösa muslimer i staden började visa större mod och förberedde sig för befrielsens stund. Dunsterville var ovillig att riskera hela sin grupp och förkastade den Centro-kaspiska begäran om att stå emot i en eller två dagar så att den civila befolkningen kunde evakueras. I skydd av mörkret seglade britterna samma afton obehindrat mot Enzeli, varifrån de hade en gång kommit. 34 Paniken i Baku behöver inte någon beskrivning. Den kristna befolkningen rusade mot hamnen där de trängde in sig i varje möjlig farkost. Närmare hälften av Bakus 70 000 armenier lyckades undkomma den turkiska hämnden genom att segla till Enzeli, Astrakhan eller Krasnovodsk. Resten övergavs. På morgonen den 15 september seglade det armeniska rådet och den Centro-kaspiska diktaturen iväg på ett av de sista fartygen, medan de armeniska kvarteren i Baku redan var insvepta i rök. Halil, Nuri och Mürsel hindrade de reguljära osmanska trupperna att tåga in i Baku så att den uråldriga islamiska seden om plundring av den besegrade staden kunde iakttas. Enver Paschas subalternofficerare hade förbjudit general Kress män att delta i anfallet och ignorerade nu bönfallanden om mildhet från de tyska officerarna i den turkiska staben och från Bakus råd för neutrala nationer. 35 De muslimska massorna i Baku, tusentals irreguljära trupper och även flera reguljära osmanska regementen svärmade genom hela staden och plundrade och mördade. Egendom värd en miljard rubler förstördes och tusentals kristna föll för den ursinniga hjorden som skördade ljuv hämnd för förnedringen och själskvalen under "marsdagarna". Konservativa uppskattningar om de armeniska dödssiffrorna är nära 10 000, medan många källor påstår att alltifrån 20 000 till 30 000 kristna slaktades. 36 Den 16 september marscherade de osmanska divisionerna in i Baku i en segerparad som bevakades av det turkiska befälet och välkomnades av tusentals jublande muslimer. De föraktade bolsjevikerna och armenierna hade förvisats och Fathali Khan Khoiskys azeriska regering kunde nu känna sig segerviss och flytta från Gandja till den stora och naturliga huvudstaden för världens första muslimska republik. 37
|
|
34) Major General L. C. Dunsterville, "The Adventures of Dunsterforce" (London, 1920), s. 309-311; A. Rawlinson, "Adventures in the Near East, 1918-1922" (London and New York, 1923), s. 94; Sergei Melik-Yolchian, "Bakvi herosamarte", [Bakus heroiska slag], Hairenik Amsagir, III (Maj, 1925) (Augusti, 1925), s. 111-112.
35) Johannes Lepsius, "Deutschland und Armenien, 1914-1918: Sammlung diplomatischer Aktenstücke" (Potsdam, 1919), s. 441-445; Joseph Pomiankowski, "Der Zusammenbruch des Ottomanischen Reiches: Erinnerungen an die Türkei aus der Zeit des Weltkrieges" (Leipzig, 1928), s. 374; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1, protest från danska, norska, persiska, och holländska konsulerna i Baku till Nuri Pascha.
36) W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 495, anger siffran på de dödade till 9 000, Joseph Pomiankowski, "Der Zusammenbruch des Ottomanischen Reiches: Erinnerungen an die Türkei aus der Zeit des Weltkrieges" (Leipzig, 1928), s. 374, till 10 000, M. Larcher, "La guerre torque dans le guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 423, till 15 000 och E. A. Tokarzhevskii, "Iz istorii inostrannoi interventsii I grazhdanskoi voiny v Azerbaidzhane" (Baku, 1957), s. 160, mellan 30 000 och 35 000. Den mest noggranna studien av September-massakren är B. Ishkhanians "Velikie uzhasy v gor. Baku: Anketnoe izsledovanie sentiabr'skikh sobytii 1918 g." (Tbilisi, 1920). Han visar att, under kampen om Baku och omedelbart efter stadens capitulation, omkom 20 000 armenier. Bland flyktingsbefolkningen uppgick antalet offer för svält, epidemier och våld till 10 000.
37) Strax innan Bakus fall släpptes de bolsjevikiska fångarna, mest tack vare Anastas Mikoyans ansträngningar. 26 av Bakus före detta kommissarer, ombord fartyget "Turkmen" satte segel mot Astrakhan, men på vägen ändrade kaptenen kurs och kastade ankar i Krasnovodsk, på den östra stranden av Kaspiska havet. Socialrevolutionärerna som hade kontroll över Transkaspien skickade kommissarerna via järnväg mot Ashkabad. Innan man nådde staden togs de 26 kommissarerna ut från tåget och tvingades att gräva sina egna gravar och sedan sköts till döds. Den brittiska kaptenen Teague-Jones var inblandat i det blodiga dådet, vilket har fått sin egen plats i var enda historia om Sovjetunionen. Stepan Shahoumian och hans kamrater, som martyrer och offer för de "imperialistiska inblandningarna", tjänar än idag sitt parti och sin ideologi.
|
