|
|
När mensjeviken Simeon Pirumian i sitt fördömande av Ozakomen även svärtade ner Dashnaktsoutiun och dess " banditer till ledare", återspeglade kongressen den anarki som drabbat Ryssland. Uppståndelsen inom den Artistiska Teatern avbröt nästan kongressen men situationen räddades då Aramayis Erzinkian bad om ursäkt för de oartiga epitet som hans mensjevikkamrat hade uttalat och medgav att den armeniska representationen i Ozakomen rättmätigt tillhörde Dashnaktsoutiun. Papadjanian intog podiet för att försvara sina aktiviteter och menade att Ozakoms brister orsakades av brister i samarbetet mellan lokala revolutionära organisationer. Hur som helst accepterade han att den nya Ozakomen skulle vara ett socialistiskt organ, eftersom villkoren hade förändrats så att endast socialisterna möjligtvis kunde få massorna i Transkaukasus att respektera lag och ordning. 106
Under dess sista session valde kongressen en 35 man stark Nationell församling som skulle agera som lagstiftande organ för Rysslands armenier och ett mindre organ bestående av femton medlemmar, Nationella rådet, vilket skulle anta den verkställande rollen. 107 Distributionen av platser i rådet enligt de politiska tillhörigheterna orsakade stora oenigheter. En kompromiss resulterade i sex platser till Dashnaktsoutiun, två till vardera SR, SD och populisterna och tre till ickepolitiska. De armeniska partierna tillskrev rådet en stor betydelse och därför valde man sin elit för att tjäna den:
Dashnaktsoutiun |
Avetis Aharonian (Chairman)
Aram Manoukian
Nikol Aghbalian
Ruben Ter Minasian
Khatchatour Karjikian
Artashes Babalian |
Populist |
Samson Haroutounian
Mikael Papadjanian |
Socialdemokrat |
Misha (Mikael Gharabekian
Ghazar Ter Ghazarian |
Social-revolutionär |
Haik Ter Ohanian
Anoushavan Stambolian |
Politisk obunden |
Stepan Mamikonian
Tigran Bekzadian
Petros Zakarian |
I och med att den ryska politiska krisen blev djupare, ökade det Nationella rådets betydelse. Det antog rollen av en inofficiell armenisk regering och under de turbulenta månaderna mellan november 1917 och maj 1918 var det organet som skulle utropa Armeniens självständighet.
|
|
106) S. Masurian, "Rousahayots Azgayin Hamagoumare" [Östarmeniernas Nationella Kongress], i "Mayis 28" [28 maj], publicerad av H. H. Dashkantsoutyouns regionala kommitté i Paris (Paris, 1926), s. 18.
107) D. Ananun, "Rousahayeri hasarakakan zargatsoume, III, 1901-1918" [Den sociala utvecklingen hos östarmenierna, 1901-1918] (Venedig, 1926), s. 655. S. Vratzian, "Kianki oughinerov: Depker, demker, aproumner" [Längs livets vägar: Episoder, ansikten, erfarenheter], III (Beirut, 1963), IV, 68, anger att det fanns 50 medlemmar i Nationella rådet, medan Arshak Alboyajian, "Ankakh Hayastan" [Självständigt Armenien], Amenoun Taretsouytse [Allas allmanacka], XV ([Konstantinopel], 1921), s. 122, påstår att det fanns 55.
|