|
|
|
Kontrarevolutionen och överlägsenheten hos ittihadisternas triumvirat, 1909-1913
Motgångarna under de första månaderna av ittihadisternas styre gav styrka åt reaktionärerna. År 1909, inspirerade av Abdul Hamids anhängare, försökte konservativa turkiska element störta den nya regeringen. Konstitutionen var återigen i fara men Ittihad ve Terakki räddades av "Befrielsearmén" som gick in i Konstantinopel och krossade kontrarevolutionen. Abdul Hamid avsattes och skickades i exil. 26 Under tiden medförde det hamidiska upproret en tragedi för armenierna. Traditionella muslimska element massakrerade med hjälp av nationalistiskt inspirerade turkar mellan 15 000-20 000 armenier i Kilikien, 27 Även om anhängare till Ittihad ve Terakki var inblandade i blodbadet försökte de blidka de heta känslorna genom att fördöma det inträffade och skylla det på Abdul Hamids hejdukar. De gav också en allmän minnesstund över de turkiska och armeniska medborgare som hade offrat sina liv "i försvarandet av revolutionen". Enver Bey, den framtida krigsministern, höll minnestalet. 28
Kuppförsöket fick Ittihad ve Terakki att utlysa utegångsförbud i Konstantinopel. Konstitutionens normala garantier undantogs fram till 1912. Under tiden kom Talaat Bey, som senare skulle bli en inflytelserik kabinettsmedlem, fram till att det inte skulle finnas någon jämlikhet förrän samtliga medborgare hade blivit "ottomaniserade". För Talaat innebar ottomanisering turkifiering. 29 1911 resulterade oenigheter inom Ittihad ve Terakki i bildandet av en fraktion, den Liberala unionen, som under de kommande åren lyckades etablera ett kabinett bestående av moderata ansikten inom partiet vilka talade för en återgång till revolutionens ursprungliga principer. Olyckligtvis bidrog de militära motgångarna på Balkan och territoriella krav från de segrande parterna, i synnerhet på Andrinopel, till ittihadisternas kupp år 1913 vilken kulminerade i en överlägsenhet hos de diktatoriska nationalisterna i Ittihad ve Terakki. Regeringens egentliga funktioner övertogs av triumviraten Enver, krigsminister, Talaat, inrikesminister och senare, år 1916, storvisir och Jamal, militärguvernör i Konstantinopel och därmed marinminister. Partiet och regeringen var deras fram till 1918. 30
Ryssland och armeniska reformer, 1912-1914
Västarmeniernas lidanden mildrades inte efter 1908 eftersom regeringsdirektiven inte påverkade de beväpnade mobila kurdiska band som opererade inom de östra provinserna där osmanska officiella öppet stödde marodörerna. Situationen förvärrades när armeniska soldater lämnade sina hemtrakter för att delta i det första Balkankriget. Utsända från de franska, engelska och ryska konsulaten beskrev den olidliga anarki som hade blivit till regel istället för undantag. 31 Precis som under Abdul Hamids styre fick den armeniska patriarkens vädjan om sympati stöd från regeringen, men inga effektiva åtgärder utfördes. Protesterna sträckte sig bortom imperiets gränser. 32 Armeniska församlingar och armeniskvänliga organisationer över hela världen höjde sina röster för ett europeiskt ingripande. År 1912 svarade armenierna på Balkan på detta genom bildandet av frivilliga enheter för att hjälpa bulgarerna mot Turkiet medan armenierna i Transkaukasus återigen vände sig till Rysslands för att få hjälp i de osmanska frågorna. Deras rop på hjälp möttes inte längre av döva öron. Den ryska tsaren och hans vicekung i Kaukasus uttryckte nu sin oro över orättvisorna som västarmenierna fick uppleva. Uppenbarligen hade grunderna för den ryska utrikespolicyn ändrats radikalt 1912 jämfört med under Lobanov-Rostovskis dagar.
Paradoxalt nog karaktäriserades de reaktionära åren efter den ryska revolutionen under 1905-1907 inte bara av undertryckandet av samhällsfientliga organisationer utan även av vissa åtgärder för att lugna ner imperiets olika nationaliteter. I det armeniska livet blev den senare åtgärden väl uppenbar i början av 1912 då de flesta politiska ledarna som stod inför rätta hos Senaten i S: t Petersburg frikändes och släpptes. År 1912 fanns det viktiga skäl att tillfredställa armenierna. Genom att återuppliva den armeniska frågan i Turkiet skulle inte tsaren bara återvinna armeniernas lojalitet utan även slå ett hårt slag mot eventuell anarki i Transkaukasus. 33 Den ryska utrikesministern S. D. Sazonov skriver: "En revolt bland armenierna i Mindre Asiens vilayeter, på gränsen till Transkaukasus, var alltid en möjlighet på grund av de olidliga levnadsförhållanden där. Ett sådant uppror riskerade att sätta eld även på våra gränsprovinser… Dessa observationer kommer att uppenbara det faktum att, bortsett från det rena humanitära intresset för ett olyckligt kristet folks öde, för upprätthållandet av ordning i våra gränsprovinser så är den kungliga regeringen tvungen att ta initiativet i förhandlingarna angående utförandet av radikala reformer i de armeniska vilayeterna". 34
|
|
26) Bernard Lewis, "The Emergence of Modern Turkey" (London, 1961), s. 211-212; A. Sarrou, "La Jeune-Turquie et la Révolution" (Paris, and Nancy, 1912), s. 77-90, 99-162; W. M. Ramsay, "The Revolution in Constantinople and Turkey" (London, 1909), s. 94-134; Sir Edwin Pears, "Life of Abdul Hamid" (New York, 1917), s. 311-322; Great Britain, Foreign Office, "British Documents on the Origins of the War 1894-1914", redig. av G. P. Gooch and Harold Temperley, V (London, 1928), V, nos. 218-219.
27) "Adana-massakern" följdes av en regeringsutredning, vars resultat presenterades till det ottomanska parlamentet och senare publicerades på armeniska och franska. I raporten av Hakob Papikian, medlem i parlamentet och utredningen, uppgick antalet offer till 21 000, av vilka 19 479 var armenier, 850 syrianer, 422 kaldéer och 250 greker. Se hans "Adanayi yegherne" [Illdåden i Adana] (Konstantinopel, 1919), s. 48. Detaljer om massakrerna och utredningen finns även i Hakob H. Terzian, "Kilikio aghete" [Katastrofen i Kilikien] (Konstantinopel, 1912); M. Seropian, "Les Vêpres ciliciennes: Les responsibilities, faits et documents" (Alexandria, 1909). För utländska glåpord mot turkarna se Duckett Z. Ferriman, "The Young Turks and the Truth about the Holocaust at Adana in Asia Minor, during April, 1909" (London, 1913); Georges Brézol, "Les Turcs ont passé là: Recueil de documents&
28) Bernard Lewis, "The Emergence of Modern Turkey" (London, 1961), s. 212-213.
29) Bernard Lewis, "The Emergence of Modern Turkey" (London, 1961), s. 214; René Pinon, "L'Europe et la Jeune Turquie" (Paris, 1911), s. 92-102. In 1911, Ittihad ve Terakki antog en resolution för att förbjuda existensen av separata, icke-turkiska politiska organisationer. Se Vahan Papazian, "Im houshere" [Mina memoarer], II (Beirut, 1952), 151-152; and X., "Les courants politiques dans la Turquie contemporaine," Revue du monde musulman, XXI (September, 1912), 198. För utvecklingen av "Turkism," se Uriel Heyd, "Foundations of Turkish Nationalism: The Life and Teachings of Ziya Gökalp" (London, 1950), especiellt s. 71-81, 104-148. För de negative effekten hos detta steg och för tillväxten av ittihadistisk intolerans, se Victor Bérard, "La mort de Stambol: Considérations sur le government des Jeunes-Turcs" (Paris, 1913), s. 259-398; och A. J. Toynbee, "Turkey: A Pas and a Future" (New York, 1917), s. 15-40.
30) Geoffrey Lewis, "Turkey" (London, [1960]), s. 44-45; André Mandelstam, "Le sort de l'empire Ottoman" (Paris, 1917), s. 35-42; Bérard, "La mort&
31) Roderick H. Davison, "The Armenian Crisis (1912-1914)," The American Historical Review, LIII (April, 1948), 482-484; André Mandelstam, "Le sort de l'empire Ottoman" (Paris, 1917), s. 30, 206-213.
32) Dashnaktsoutyouns sjätte generalkongress, som hölls år 1911, anklagade Ittihad ve Terakki för att ha divergerat från dess mål för en konstitutionell regering och antog taktiken om samarbete med andra organisationer som fasthöll till denna ideal.
33) Roderick H. Davison, "The Armenian Crisis (1912-1914)," The American Historical Review, LIII (April, 1948), s. 486-487; Germany, "Politik", XXXVIII (1926), nos. 15284, 15349, 15397, 15398.
|
