|
|
"Marsdagarna" i Baku
Baku, beläget på Apsheron-halvön, var den största kosmopolitiska och proletära staden i Transkaukasus. Inget politiskt parti var på egen hand tillräckligt starkt för att kunna kontrollera den civila administrationen eller sovjeterna. Till exempel hade valet i november 1917 till den konstituerande församlingen utfallit med följande resultat för de ledande partierna: 71
RöstkortsNr. och parti |
Röster |
I |
Menshevik |
5 667 |
II |
Kadet |
9 062 |
III |
Social-revolutionär |
18 789 |
IV |
Dashnaktsoutiun |
20 314 |
V |
Bolshevik |
22 276 |
X |
Musavat |
21 752 |
XIV |
Rysslands muslimer |
7 841 |
I arbetarnas och soldaternas sovjeter, vilka hade valts under december, hade den bolsjevikiska minoriteten lyckats dominera den verkställande kommittén endast genom att ta hjälp av flera ickekommunistiska medlemmar. I frågor som godkännandet av Sovnarkoms policy i Brest-Litovsk röstade musavatisterna med bolsjevikerna, medan de flesta dashnakister och socialrevolutionärer stödde Shahoumian i hans kamp mot Bakus ickesocialistiska organisationer. 72 Shahoumian uteslöt inte, även om han ofta klandrade de ickebolsjevikiska partierna, samarbete med de andra partierna. Vid mer än ett tillfälle skrev han att då bolsjevikerna på egen hand inte kunde bemästra Baku var det nödvändigt att förlita sig på andra grupper. Dock hade i mitten av mars relationerna med muslimerna nått en brytpunkt då det mäktiga musavatpartiet vägrade acceptera att sovjeten var det enda legala administrativa organet i Baku. 73
Medan man stödde Bakus sovjet valde de drygt 70 000 armenierna i staden ett eget nationellt råd som skulle uttrycka deras kollektiva vilja. Rådet bildades i december 1917 och övertog administrationen över de armeniska trupperna vilka dagligen anlände med tåg från Vladikavkaz och Petrovsk eller via havet från Astrakhan och försökte resa vidare till västra Transkaukasus. Flera tusen rastlösa armeniska soldater som var strandade i Baku på grund av muslimernas kontroll över järnvägen till Tiflis, hotade att störa den redan oroliga atmosfären ännu mer. 74 De muslimska och armeniska råden sammanträdde kontinuerligt för att bryta dödläget, men lösningarna förblev stängda. Musavatisterna i Baku påstod att de varken hade jurisdiktion eller inflytande över de grupper som blockerade järnvägen. Den efterföljande organiseringen av de två armeniska regementen bestående av nära 6 000 soldater orsakade skarpa protester från de muslimska talesmännen. Förklaringen att regementena hade bildats för att vara stridsdugliga vid sin ankomst vid Kars front tillfredsställde inte tatarerna som intensivt förstärkte och utökade sin egen militärstyrka. 75 I februari 1918 hade interetniska sammandrabbningar brutit ut i flera olika distrikt i Bakus guberniia. Dock vilade ett bräckligt lugn över staden fram tills då ett bråk bröt ut mellan musavatpartiet och Sovjets verkställande kommitté vilket provocerade fram stormen som kom att kallas för "marsdagarna".
|
|
72) B. Ishkhanian, "Kontr-revoliutsiia v Zakavkaz'e" (Baku, 1919), s. 67-68, 78-81; Firuz Kazemzadeh, "The Struggle for Transcaucasia (1917-1921)" (New York and Oxford, [1951]), s. 66-67.
73) L. A. Khurshudian, "Stepan Shahoumian: Petakan yev partiakan gortzenoutyoune 1917-1918 tvakannerin" [Stepan Shahoumian: Regerings- och partiaktivitet, 1917-1918] (Jerevan, 1959), s. 212-217; Sergei Melik-Yolchian, "Bakvi herosamarte", [Bakus heroiska slag], Hairenik Amsagir, III (Maj, 1925), s. 115. Fram till våren 1918 bestod Bakus stadsduma av representativer från alla politiska nyanser och var ansågs allmänt som stadens legala administration.
74) A. Giulkhandanian, "Bakvi herosamarte" [Bakus heroiska slag], Hairenik Amsagir, XIX (September-oktober, 1941), (Juli, 1941), s. 98-101; S. Vratzian, "Hayastani Hanrapetoutyoun" [Republiken Armenien] (2:a uppl., Beirut, 1958), s. 157. Officiella ryska statistiksiffror för Bakus guberniia anger 1 175 000 invånare, av vilka 300 000 var kristna. Över hälften av det kristna elementet var armenier. Inom stadsgränserna fanns det 378 000 invånare, av vilka 176 000 var muslimer, 103 000 ryssar, 73 000 armenier och 25 000 européer och judar. Cirka 60 000 av armenierna var koncentrerade i stadens utkant, medan resterande 13 000, majoriteten arbetare, levde nära oljefälten.
75) Sergei Melik-Yolchian, "Bakvi herosamarte", [Bakus heroiska slag], Hairenik Amsagir, III (Maj, 1925), s. 119; M. Shatirian, "Drvagner motik antsialits" [Episoder från det nära förflutna], Hairenik Amsagir, I (Maj, 1923), s. 114; L. A. Khurshudian, "Stepan Shahoumian: Petakan yev partiakan gortzenoutyoune 1917-1918 tvakannerin" [Stepan Shahoumian: Regerings- och partiaktivitet, 1917-1918] (Jerevan, 1959), s. 191. Nariman Narimanov, hummetist och senare Azerbajdzjans permiärminister, anklagade musavatisterna för att ha fört fram det interetniska blodbadet ett steg närmare genom att blockera de armeniska soldaternas utgångsled. Se hans "Stat'i i pis'ma" (Moskva, 1925), s. 7-8. Abraham Giulkhandanian, ordförande i Bakus armeniskan råd, ger en värdefull skildring av de armenisk-muslimska förhandlingarna under januari-mars 1918, Se hans studie, (Augusti, 1941), s. 108-113.
|