|
|
Även i kommande sekler skulle Armenien bidra med stora militära ledare till det bysantinska imperiet. Under slutet av 500-talet kan vi nämna en annan Nerses, som ledde de bysantinska styrkorna mot perserna. 56 På 600-talet hittar vi ett antal bagratouniska befälhavare tillsammans med Moushegh Mamikonian som ledde en armenisk styrka vilken körde tillbaka avarerna till floden Donau. Vidare kan vi nämna Méjég Gnouni som var rätt nära att sitta på den bysantinska tronen, Isak (från furstendömen Kamsarakan) som var guvernör i Ravenna mellan 625-643 och även Theodosius Rshtouni som vid sin återkomst till Armenien ledde Armeniens försvar mot arabernas anfall.
Under 700-talet hittar vi Patrice Vartan och general Tadjat Anzevatsi, där den senare ledde de bysantinska styrkorna mot bulgarerna och general Artavazd Mamikonian som besegrade araberna. Det var fr.o.m. denna period som armenierna hade majoritet i den bysantinska armén. Precis som Basil påpekar var det vid det fruktansvärda kriget mot araberna då de armeniska befälhavarna på allvar började konkurrera med de grekiska militära ledarna i det bysantinska imperiet och blev starkare och det var de som bevarade de gamla romerska militära sederna hos den bysantinska armén och var bland de modigaste försvararna av imperiet. 59
Denna påverkan från armenierna i Bysans blir ännu tydligare under 1000-talet. 60 Oswald Spengler skriver att fr.o.m. denna period spelade armenierna den roll i Bysans som kan liknas vid turkarnas roll i Bagdad, d.v.s. var en främmande militär styrka som kontrollerade den centrala regeringen. 61 De kom att behålla de största militära ledarna i sin tjänst. Bland dessa ledare, som enligt Basil var Bysans egentliga regenter och beskyddare, kan vi nämna Manuel Mamikonian och Ohannes Gourgen (Jean Curcuas) där den sistnämnde var den person som återtog städerna Théodosiopolis (Erzurum) och Melitene (Malatya ) och Bardas (Vartan) Phocas och hans söner Nicephorus, Levon och Konstantin och till slut John Tzimiskes och Grigor Taroni. 69
Dessa män spelade, indirekt, en stor roll i skapandet av det bagratouniska Armenien genom att försvaga araberna i krigen mot Bysans. Och som Bury skriver "var armenierna framgångar en ny drivande och livsingivande kraft åt Bysans som spelade en viktig roll i bevarandet och förstärkandet av imperiets existens".
Bysans armeniska kejsare
Armenien nöjde sig dock inte heller med att förse Bysans med militära ledare, utan under 800- och 900-talen bidrog man även med ett antal kejsare.
Under de gångna seklerna hade man sett armeniska män och kvinnor på den bysantinska tronen. Bland dessa kan man nämna Philippicus Bardanes (Vartan) som regerade mellan 711-713 och Artavazd, svärson till Levon II som regerade under en kort tid i 741. 71
Under 800-talet kommer kejsare Levon V som var av den berömda ätten Artzrouni, med öknamnet "Armeniern", till makten. Denna stora befälhavare som ledde Bysans asiatiska armé kom till makten efter en militärkupp år 813. Denna kejsare var, liksom de gamla kejsarna, strikt emot figurdyrkan, ett tydligt drag av armeniernas påverkan på Bysans. 72 Levon V försvarade imperiet mot bulgarerna som i 813 intog staden Andrinopel och kom ända fram till Konstantinopels murar. Levon V besegrade de bulgariska styrkorna år 817 vid Mesembria och räddade imperiet 74. Han mördades år 820 efter en blodig kupp, något som inträffade ganska ofta under den bysantinska historien. 75
|
|
56) E. Gibbon, The Decline and Fall of the Roman Empire, London, 1910, vol. I, sid. 285-286
59) F. W. Bussel, Essays on the Constitutional History of the Roman Empire, London, 1910, vol. II, sid. 325, 336-337 och 344-345
60) J. B. Burys, A History of the later Roman Empire from Irene to Basil I, London, 1912, sid. 429
61) Oswald Spengler, Der Untergang des Abendlandes, München, 1927, vol. II, sid. 531
69) F. W. Bussel, Essays on the Constitutional History of the Roman Empire, London, 1910, vol. II, sid. 402-404 och 417-418; se även Alfred Rambaud, L'Empire grec au X siècle, Paris, 1870, sid. 535-538 och även Schlumberger, Un Emperor byzantin au X siècle, Paris, Nicéphore Phocas, Paris, 1890, sid. 276 och 350
71) Det bör påpekas att Adontz Heraklianus räknas också till de armeniska kejsarna.
72) F. W. Bussel, Essays on the Constitutional History of the Roman Empire, London, 1910, vol. II, sid. 124-125, 339 och 393-396. Om det är sant att den första kejsaren mot figurdyrkande, Levon III, var av issourisk härkomst så var hans beteende mest sannoliken på grund av de militära känslorna influerade av armeniska element. Samtidigt bör man påpeka att den strikta enkelheten hos den armeniska kyrkan har alltid varit i kollision med den rika dekorationerna i katolska och ortodoxa kyrkorna. Statyer och skulpturer har tagits bort från armeniska kyrkorna så när som statyer av Heliga Maria och hennes son i kyrkans altare.
74) C. Diehl, Histoire de l'Empire byzantin, Paris, 1922, sid. 81
75) Läs om Levon V:s regeringstid i J. B. Burys bok A History of the later Roman Empire from Irene to Basil I, London, 1912, sid. 43-55
|