|
|
|
Värderingen av förlusterna
Den 6 juni återvände Khatisian, Kachaznouni och Papadjanian till Tiflis och presenterade Batum-avtalet för det nationella rådet. Värderingen av förlusterna visade att Transkaukasus hade berövats av drygt 20 % av sitt territorium, en area vilken år 1914 nära 19 % av dess totala befolkning hade bott på. 52 Nära ¾ av denna area hade tagits av oblasten Kars och Jerevans guberniia enligt följande siffror:
Avtalet i Brest-Litovsk hade belönat det osmanska imperiet med nära 16 000 km2 av Transkaukasus och 600 000 av dess invånare. Med avtalet i Batum fick Turkiet ytterligare 12 000 km2 befolkat av 650 000 invånare, av vilka över 2 var armenier. 55 Den nationella sammansättningen i de berörda uezderna var enligt följande: 56
Befolkningen i de återstående distrikten i guberniian Jerevan, d.v.s. i republiken Armenien, bestod av cirka 300 000 av de 2 000 000 östarmenierna och minst lika många flyktingar från Västarmenien och regionerna som man hade överlämnat enligt avtalet i Brest-Litovsk och Batum. Även i denna lilla area fanns det nära 100 000 muslimer. 60
Innan Khatisians delegation lämnade Batum hade Vehib Pascha lovat att man skulle göra allt för att befria armenierna i de annekterade områdena från militärtjänstgöring. Om oförutsägbara händelser skulle göra det nödvändigt att kalla in dem skulle armenierna under inga omständigheter skickas bort från sina hemdistrikt. Dessutom skulle alla flyktingar från gränserna mellan Brest och Batum tillåtas att återvända hem, men enligt en speciell överenskommelse skulle invånarna i oblasterna Kars och Batum förnekas detta privilegium. 61 Efter att ha mottagit denna information utnämnde det armeniska nationella rådet en specialkommission som skulle möta Kiazim Karabekir i Alexandropol för att avsluta detaljerna om repatrieringen, utbytet av fångar, det turkiska tillbakadragandet från Gharakilisa och den osmanska tillgången till transportvägarna genom Armenien. Men trots kommissionens upprepade krav vägrade Karabekir att sanktionera varken att flyktingarna skulle få återvända eller att de osmanska styrkorna skulle dra sig tillbaka från distriktet Pambak i norra Armenien. 62 Han och hans befälofficer, general Essad Pascha, klagade bittert över kränkningar av Batum-avtalet, då armeniska militära grupper och bybor i de annekterade territorierna vägrade att underkasta sig det osmanska styret på ett fredligt sätt och attackerade turkiska officiella och saboterade axelmakternas militära ansträngningar. 63 Diskussionerna i Alexandropol ledde inte till någon överenskommelse, men i mitten av juli gick de osmanska trupperna in i de södra områdena i Jerevans guberniia till gränslinjen som hade bestämts i Batum-avtalet. De turkiska kanonerna var installerade 6,4 km från Etchmiadzin och 6,4 km från Jerevan, huvudstaden i Armenien. 64
|
|
52) A. B. Kadishev, "Interventsiia I grazhdanskaia voina v Zakavkaz'e" (Moskva, 1960), s. 64; D. S. Zavriev, "K noveisheri istorii severo-vostochnykh vilaetov Turtsii" (Tbilisi, 1947), s. 71.
53) Siffror för Batums oblast och Tbilisis guberniia har tagits fram från informationen som försetts av D. S. Zavriev, "K noveisheri istorii severo-vostochnykh vilaetov Turtsii" (Tbilisi, 1947), s. 70, och "Entsiklopedicheskii Slovar'" (7th ed. Moscow, 1909-1926).
54) Siffror för Kars oblast och Jerevans guberniia har tagits fram från information som försetts av D. Ananun, "Rousahayeri hasarakakan zargatsoume, III, 1901-1918" [Den sociala utvecklingen hos östarmenierna, 1901-1918] (Venedig, 1926), s. 685, and Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1 and File 74/1, "H. H. Patvirakoutyoun yev Divanagitakan Nerkayatsoutyoun Tajkastanoum, 1914-1918 t.t." [Republiken Armeniens delegation och diplomatiska representation i Turkiet, 1914-1918].
55) B. H. Lalabekian, "V. I. Lenine yev sovetakan kargeri hastatoumn ou amrapndoumn Andrkovkasoum" [V. I. Lenin och etableringen och förstärkandet av sojvetordern i Transkaukasus] (Jerevan, 1961), s. 194; D. S. Zavriev, "K noveisheri istorii severo-vostochnykh vilaetov Turtsii" (Tbilisi, 1947), s. 70; A. B. Kadishev, "Interventsiia I grazhdanskaia voina v Zakavkaz'e" (Moskva, 1960), s. 64; Georgiska SSR:s Centrala statsarkiv för Oktoberrevolutionen, fond 13, verk 26, s. 42, i A. M. Poghosian, "Sotsial-tntesakan haraberoutyounnere Karsi marzoum, 1878-1920" [De social-ekonomiska relationerna i provinsen Kars, 1878-1920] (Jerevan, 1961), s. 307.
56) D. S. Zavriev, "K noveisheri istorii severo-vostochnykh vilaetov Turtsii" (Tbilisi, 1947), s. 70.
57) De flesta armeniskan och före-revolutionära ryska källor anger den armeniska befolkningen i Akhalkalak vid denna tid som mer än 80 000.
59) De berörda sovjetiska studierna redovisar inte för sex-sjättedel av Nakhichevan som annekterades till Turkiet. Siffror i Statistics in the United States National Archives, "Record Group 256: Records of the American Commission to Negotiate Peace", 867B.00/10, anger att hela uezden hade 136 000 invånare, av vilka 81 000 var muslimer och 54 000 var armenier. Genom att använda rysk statistik från 1914, Artashes Abeghian bekräftar denna information Se Abeghian's "Menk yev mer harevannere - Azgayin kaghakakanoutian khndirner" [Vi och våra grannar - problem hos nationalpolicyn], Hairenik Amsagir, VI (Februari, 1928), 99. Vid den tid då de turkiska styrkorna verkligen ockuperade detta område hade majoriteten av de kristna redan flytt.
60) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 107/6 and 100/1. Ds. Aghayan, "Hoktemberian revoliutsian yev hai zhoghovrdi azatagroume" [Oktoberrevolutonen och armeniska folkets befrielse] (Jerevan, 1957), s. 195, visar att fördelningen av flyktningar i Armenien under 1918 som följande:
Yerevan - 75,000
Daralagiaz - 36,000
Ashtarak - 30,000
Bash Aparan - 35,000
Akhta-Elenokva - 22,000
Etchmiadzin - 70,000
Bashgarni - 15,000
Gharakilisa - 16,000
Novo Bayazid - 38,000
Dilijan - 13,000
61) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 74/1 and 100/1.
62) Hovakim Melikian, "Arian janaparhov" [Blodets stig], Hairenik Amsagir, III (November, 1924) (Juli, 1925), s. 94-96; S. Vratzian, "Hayastani Hanrapetoutyoun" [Republiken Armenien] (2:a uppl., Beirut, 1958), s. 144.
63) Armeniska SSR:s Centrala statliga historiska arkivet, fond 68/200, verk 79, s. 67, och verk 33, s. 4, i Kh. H. Badalian, "Germana-turkakan okupantnere Hayastanoum 1918 tvakanin" [De tysk-turkiska ockupanterna i Armenien, 1918] (Jerevan, 1962), s. 210-211, 235-236. Även, verk 20 and work 79, i E. K. Sargsian, "Ekspansionistskaia politika Osmanskoi imperii v Zakavkaz'e nakanune I v gody pervoi mirovoi voiny" (Jerevan, 1962), s. 403-405. För rollen hos Essad Pasha, se s. 204-250, ovan.
64) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1, Report of March 25, 1919; Arshak Djamalian, "Hai-vratsakan knjire" [Den armenisk-georgiska härvan], Hairenik Amsagir, VI (September, 1928), 119-120; General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 170-171.
|
