Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 330 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
© 2008 ARMENICA.ORG Skriv ut  

Befrielsen och evakueringen av Van

Medan karavanerna av deporterade tågade mot den syriska öknen och Jevdet bey försökte krossa resningen i Van, pendlade östarmenierna mellan optimism och pessimism. De var fortfarande inte helt medvetna om vad som hänt med västarmenierna, men eftersom de trodde att västarmenierna svävade i fara krävde de en rysk ockupation av hela den armeniska platån. När nyheterna om striderna i Van nådde Transkaukasus, hårdnade kraven om ett omedelbart agerande och den ryska Kaukasusarméns 4:e armékår inledde en offensiv mot Van och Manizkert. 78 Den andra, tredje, fjärde och femte frivilliga bataljonerna deltog i kampanjen kombinerad under Vartans befäl i Ararat-legionen. Efter att ha lämnat Jerevan den 28 april 1915 anslöt sig legionen till general Nikolajevs reguljära divisioner vilka den 4 maj passerade gränsen från före kriget. 79 Två veckor senare välkomnades de armeniska trupperna, följda av de ryska trupperna, med stor glädje av Vans rebeller samtidigt som Jevdet Bey fick retirera längs Vans södra stränder mot Vostan. 80 De armeniska frivilliga överöstes med lovord från 4:e armékårs befäl, general Oganovsky, som via katolikosen informerade det armeniska folket om deras legions mod. 81 Ryska militära auktoriteter utsåg Aram Manoukian, som hade koordinerat armeniska försvaret av Van, till guvernör över den ockuperade regionen. Den armeniska politiska medvetenheten stimulerades ännu mer då den utlovade belöningen, ett autonom Armenien under ryskt beskydd, var inom synhåll. 82 Man hade redan etablerat en inhemsk administration, militär- och polisstyrka i vaggan runt sjön Van, där den armeniska nationen hade skapats för mer än tvåtusen år sen. 83

Vid slutet av juni hade den armeniska legionen, nu ansluten till general Trukhins speciella styrkor, fått i uppdrag att driva ut turkarna från hela den södra stranden runt sjön Van inför ett ryskt koncentrerat anfall mot vilayeten Bitlis, där nära hundratusen armenier väntade på befrielse. 84 Otåliga att nå slätten i Moush och bergen i Sasoun erövrade den armeniska legionen, nu förstärkt med Andraniks enhet, det sydvästra området av sjön i mitten av juli och mottog berömmelser från general Trukhin. Men när de ryska divisionerna avancerade mot Bitlis mötte de en hård motoffensiv från Abdul Kerims förstärkta specialstyrkor vilkas attacker koncentrerades mot norra delen av sjön där Kaukasus 4:e armékår var stationerad vid Manizkert. 85 För att undvika att bli omringade beordrades Trukhins grupp att retirera till Van, men vid ankomsten till staden upptäckte generalen att hela regionen redan var evakuerad av återstoden av den 4:e armékåren. Därför beordrades den inhemska befolkningen, den 31 juli 1915, att överge sina hem och gå mot den ryska gränsen. 86 Paniken var obeskrivlig. Efter det månadslånga motståndet mot Jevdet Bey, stadens befrielse och etableringen av ett armeniskt guvernörskap var allt förgäves. Flyende bakom de retirerande ryska styrkorna svärmade nära tvåhundratusen armeniska flyktingar efter att förlorat större delen av sin egendom i upprepande kurdiska bakhåll, in i Transkaukasus. 87 Att förse denna enorma folkmassa med mat och husrum, hantera deras otålighet att återvända hem och att dämpa klagomålen på deras östarmeniska grannar var bland de många allvarliga problem som den framtida republiken fick ärva.

Om evakueringen av Van orsakade stort missnöje och mycket sorg så slutade misslyckandet under marschen mot Bitlis i tragedi. Det välkomnade ljudet av det ryska artilleriet som hade hörts av armenierna i Moush, Sasoun hade tystnat samtidigt som de turkiska divisionerna slog tillbaka sin yttre fiende och koncentrerade sig på sina interna fiender. Det var först efter att de få överlevande från blodbadet hade nått Transkaukasus som den totala omfattningen av utrotningen av västarmenierna uppdagades. 88 När den 4:e armékåren och de armeniska enheterna åter igen ockuperade Van i september 1915, erövrade Vostan i oktober, avancerade in i Moush i februari och Bitlis i mars 1916 fanns det inte längre några personer att befria. Därför gav den ryska segern liten glädje bland de frivilliga och den armeniska befolkningen i Transkaukasus. 89

78) M. Philips Price, "War and Revolution in Asiatic Russia" (New York, [1918]), s. 61-62; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 298.

79) Gr. Tchalkhouchian, "La livre rouge" (Paris, 1919), s. 11-12; Edvard Choburian, "Metz paterazme yev hai zhoghovourde" [Det stora kriget och det armeniska folket] (Konstantinopel, 1920), s. 29; General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 23; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1.

80) M. Larcher, "La guerre torque dans la guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 394; Felix Guse, "Die Kaukasusfront im Weltkrieg bis zum Frieden von Brest" (Leipzig, [1940]), s. 62; E. K. Sargsian, "Ekspansionistskaia politika Osmanskoi imperii v Zakavkaz'e nakanune I v gody pervoi mirovoi voiny" (Jerevan, 1962), s. 274; On. Mkhitarian, "Vani herosamarte" [Vans hjältemodiga slag] (Sofia, 1930), s. 211-213. Turkarna hade övergett Van den 16 maj och under de två mellandagarna innan den första armeniska volontärenheterna anlände, brände armenierna i Van stadens fästning och myndighetsbyggnader. Det är av stor vikt att notera ändringen i den sovjetiska historieskrvningen om västarmeniernas väpnade motstånd och rollen hos sovjetiska författare. Till exempel, se G. Stepanian, "Hai zhoghovrti herosakan inknapashtpanoutyoune 1915 t." [Armeniska folkets hjältemodiga motstånd år 1915], och Armen Hatsagortzian, "Drvagner Vani herosamartis" [Episoder från det hjältemodiga slaget i Van], båda i "Sovetakan grakanoutyoun", XXXI (April, 1965), 82-93, 100-102.

81) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1; Gr. Tchalkhouchian, "La livre rouge" (Paris, 1919), s. 11-12; Edvard Choburian, "Metz paterazme yev hai zhoghovourde" [Det stora kriget och det armeniska folket] (Konstantinopel, 1920), s. 32.

82) G. Sasouni, "Tajkahayastane rousakan tirapetoutian tak (1914-1918) [Turkiska Armenien under ryskt herravälde (1914-1918)] (Boston, 1927), s. 67-72; Arshak Alboyajian, "Ankakh Hayastan" [Självständigt Armenien], Amenoun Taretsouytse [Allas almanacka], XV ([Konstantinopel], 1921), 107-108.

83) Aram tillträdde sitt ämbete den 20 maj och fick instruktioner om att endast tillsätta armeniskan tjänstemän och militärer. Hans regering, som varade i 70 dagar, var enligt följande:

Aram Manoukian - Guvernör
Sirakan Tigranian - Vice guvernör
Parouir Levonian - Assistant guvernör
Artak Darbinian - Kansler
Karapet Ajemian - Kansler
Tigran Terlemezian - Skattmästare
Onnik Mkhitarian - Sekreterare

Provinsen deleade upp i fjorton regioner, var och en med en armenisk administratör. Se On. Mkhitarian, "Vani herosamarte" [Vans hjältemodiga slag] (Sofia, 1930), s. 213-218.

84) General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 26-27; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 301; Gr. Tchalkhouchian, "La livre rouge" (Paris, 1919), s. 11-12; Edvard Choburian, "Metz paterazme yev hai zhoghovourde" [Det stora kriget och det armeniska folket] (Konstantinopel, 1920), s. 32-33; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1.

85) E. V. Maslovskii, "Mirovaia voina na Kavkazskom fronte, 1914-1917 g." (Paris, [1933]), s. 173-177; Felix Guse, "Die Kaukasusfront im Weltkrieg bis zum Frieden von Brest" (Leipzig, [1940]), s. 69; Joseph Pomiankowski, "Der Zusammenbruch des Ottomanischen Reiches: Erinnerungen an die Türkei aus der Zeit des Weltkrieges" (Leipzig, 1928), s. 147; G. Sasouni, "Tajkahayastane rousakan tirapetoutian tak (1914-1918) [Turkiska Armenien under ryskt herravälde (1914-1918)] (Boston, 1927), s. 75-81; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 303-309.

86) Johannes Lepsius, "Der Todesgang des Armenischen Volkes" (Potsdam, 1930), s. 101-102; Felix Guse, "Die Kaukasusfront im Weltkrieg bis zum Frieden von Brest" (Leipzig, [1940]), s. 69; On. Mkhitarian, "Vani herosamarte" [Vans hjältemodiga slag] (Sofia, 1930), s. 220.

87) Dj. S. Kirakosian, "Aradjin hamashkharayin paterazme yev Arevmtahayoutyoune, 1914-1916" [Första världskriget och västarmenierna, 1914-1916] (Jerevan, 1965), s. 273, and other Armenian sources estimate that approximately 40,000 civilians perished during the retreat. Consult also On. Mkhitarian, "Vani herosamarte" [Vans hjältemodiga slag] (Sofia, 1930), s. 279.

88) Georgiska SSR centrala statliga historiearkivet, fond 2c, folder 3198, s. 101, i E. K. Sargsian, "Ekspansionistskaia politika Osmanskoi imperii v Zakavkaz'e nakanune I v gody pervoi mirovoi voiny" (Jerevan, 1962), s. 280; Great Britain, Parliament, "The Treatment of the Armenians in the Ottoman Empire, Miscellaneous No. 31 (1916)" (London, 1916), s. 83-95; Johannes Lepsius, "Der Todesgang des Armenischen Volkes" (Potsdam, 1930), s. 116-123; Sisak Nalbandian, "Tarono inknapashtpanoutyoune yev djarde, 1914-1915" [Självförsvaret och massakern I Taron, 1914-1915] (Fresno, Calif. 1920). För en utmärk beskrivning av de sista dagarna för armenierna i Moush och Sasoun, se Vahan Papazian, "Im houshere" [Mina memoarer], II (Beirut, 1952), 384-417.

89) W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 367-368; General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 33-43; M. Larcher, "La guerre torque dans la guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 404. Efter återockupationen av Moush och Bitlis, erbjöd armeniska organisationer i Transkaukasus belöning för befrielsen av kvinnor och barn som hade tvångislamiserats och tagits till turkiska och kurdiska hem. Fonden "en bit av guld för en armenier" återtog mellan 5 000 och 6 000 personer. Se Sebouh [Arshak Nersesian], "Edjer im housheren" [Sidor från mina memoarer], I (Boston, 1925), s. 270-274.