|
|
|
Armenierna försökte, där de kunde, göra ett hopplöst motstånd och försvaren i Van, Shatakh, Sasoun, Shabin-Gharahesar, Ourfa och Musa Dagh är många exempel på dessa hjältedåd. Dessutom hittar vi många beundransvärda uppoffringar i denna stora katastrof vars like, fram till denna tidpunkt, endast kan hittas under kristendomens första sekler.
Dock var det uppenbart att armenierna, precis som bulgarerna i 1876, inte kunde stå emot de reguljära styrkorna vilka agerade som deras slaktare (något annat ord passar inte i sammanhanget). Precis som Hume påpekar om detta så har "en etablerad regering, endast med hänsyn till dess etablissemang, en stor fördel".
Om deras omänskliga brott, som språket inte förmår återge detaljerna av och som kanske t.o.m., för bevarandet av mänsklighetens anständighet, borde strykas från historiens sidor, finns det otaliga berättelser och återgivningar från tyska, amerikanska, engelska, arabiska, österrikiska, danska, franska, italienska, polska och schweiziska ögonvittnen. 6
Dessutom erkände senare regeringschefen, Faid Pascha (svärson till förbundskanslern) som istället för ungturkarnas kommitté hade övertagit styret efter kriget, det följande framför fredsdelegationen i Paris-konferensen den 17 juni 1919: "Under krigets lopp fick nästan hela den civiliserade världen veta om de brott som turkarna hade begått och blev sorgsna. Gud förbjude mig om jag försöker dölja dessa brott, brott vilka kommer att skaka mänsklighetens samvete. Och jag vill inte heller minska skulden hos de ansvariga för detta enorma illdåd".
I sitt svar, daterat till den 25 juni 1919, som Clemenceau hade skickat till fredsrådet påpekades följande punkt: "Turkiet har, officiellt eller inofficiellt, gjort sig skyldig till en rad brott som i hemskhet är mycket värre än alla de illdåd som finns dokumenterade under historiens gång".
Bland de smutskastande dokumenten för Turkiets regering finns även ordern från inrikesminister Talaat till guvernören i Allepo, som efter Turkiets nederlag år 1918 hittades och publicerades 7. Bland dessa dokument finns följande telegram:
"Till Guvernören i Allepo,
Vi har tidigare meddelat er att regeringen har beslutat att utrota armenierna i Turkiet. De som motsätter sig denna order kan inte längre vara medlemmar i regeringen. Utan hänsyn till kvinnor, barn eller invalider, utan hänsyn till hur fruktansvärda eller beklagliga dessa massakrer än är och utan att lyssna på samvetet måste armenierna utrotas..."
Den 15 september 1915, inrikesminister Talaat
Inga bortförklaringar eller lögner kan förneka existensen av ett sådant dokument och bevis.
Enligt ett uttalande från Winston Churchill, som var en av första världskrigets bästa skribenter, så "finns det inte någon tvekan om att planerna på detta brott och dess genomförande hade politiska motiv. Det hade uppkommit ett tillfälle för att utrota ett kristet folk vilket var emot turkiska regeringens åsikter och t.o.m. hade börjat hysa en dröm vars förverkligande inte kunde ske utan förluster för Turkiet och ur geografisk ståndpunkt skulle bli en barriär mellan de ottomanska turkarna och andra turkiska folk. Det är inte helt otänkbart att Englands anfall mot Bosporen och Dardanellerna hade retat upp Turkiets skoningslösa vrede. Panturkismens anhängare trodde att även om Konstantinopel skulle falla och Turkiet besegras så skulle utrotningen av armeniska folket ändå vara en fördel för det framtida turkiska folket". 8
|
|
6) Här nöjer vi oss med att endast nämna de officiella dokumenten: Blue Book, The Treatment of the Armenians in the Ottoman Empire, London, 1916, dokument 8325. Samlingen av tyska diplomatiska dokumenten om de armeniska massakren med titel Deutschland und Armenien, 1914-1918, Berlin, 1919. Vittnesmålet från den amerikanska ambassadören i Konstantinopel, Henry Morgenthau, Secrets of the Bosphorus, New York, 1918 (franska upplagan, Paris, 1919). Om detaljerad läsning om förintelsen av det armeniska folket hänvisas till J. Lepsius, Der Todesgang, des Armenischen Volkes, Berlin, 1919 (franska upplagan, Paris, 1920)
7) Dessa dokument publicerades i Daily Telegraph, den 29 maj 1922 och även i verket av Andonian med titeln Documents officiels concernant les massacres arméniens, Paris, 1920 (med bilder av orginaldokumenten)
8) Winston Churchill, The World Crisis, vol. V, London, 1929, sid. 405
|
