|
|
|
De armeniska revolutionärerna hade kontroll över banken i 14 timmar och slog tillbaka de turkiska styrkornas anstormningar med stort mod som har gått till historien. Till slut lyckades de europeiska stormakternas ambassadörer och bankens direktör, sir Edgar Vincent (lord av Abernon), att övertala ockupanterna att utrymma banken med löfte om att de skulle komma att ingripa i Armeniens fråga och garanterade samtidigt ockupanterna en säker hemgång.
Den första reaktionen mot detta hjältedåd 220 var att turkarna började massakrera armenierna i självaste Konstantinopel, mitt under stormakternas näsa, och mördade 7 000 armenier. 221
Denna massaker som ägde rum i den europeiska delen av huvudstaden och rakt framför ögonen för de europeiska stormakternas representanter var en demonstration på de horribla aktioner som turkarna hade utfört två år tidigare inne i Mindre Asien mot armenierna och dess resultat blev ett förolämpande brev till sultanen vilket samtliga representanter för stormakterna i Konstantinopel skrev under. 222
Ett annat resultat av Bank Ottomans ockupation var döden på prins Lobanof, Rysslands utrikesminister. Denna fiende till Armenien och armenierna hade, tillsammans med sin österrikisk-ungerska kollega, åkt till Wien för diskussioner om de aktuella politiska frågorna. Vid hemfärden fick han ett telegram om armeniernas ockupation av Bank Ottoman och fick en hjärtattack och dog på platsen. Konsekvenserna av läsandet av denna nyhet, som dels var en viktig händelse men kanske ännu viktigare hotade hans politik, var så intensiv att den satte punkt för en, sedan en lång tid, sjuk man. 223
Men den viktigaste konsekvensen av Bank Ottomans ockupation var Rysslands militära förberedelser som denna regering tyckte var nödvändiga efter denna händelse. Nelidof, Rysslands ambassadör vid det ottomanska hovet, var till skillnad från sin bortgångna utrikesminister alltid för Rysslands ingripande i Armeniens fråga för att stoppa massakrerna. Nelidof rapporterade till sin regering att denna händelse är tecken på att inom kort kommer det att råda en kaosartad situation i det ottomanska imperiet och att armeniska revolutionärer med största sannolikhet är på väg att planera flera nya liknande attacker vilket hotar att förvandla Turkiet till ett riktigt kaosartat land. 224
Under dessa omständigheter verkade, enligt den ryske ambassadören, ett ingripande från de europeiska stormakterna för skyddandet av så väl de kristna folken som deras egna intressen oundvikligt. Ett sådant ingripande skulle ske på så sätt att man skulle låta krigsskeppen som befann sig i Medelhavet omplaceras i Bosporsundet, vilket även medförde risk för upplösande av det ottomanska imperiet.
Enligt Nelidof handlade det hela om att Ryssland inte skulle missa det gyllene tillfället vilket skulle leda till att nyckeln till dess hem, d.v.s. Bosporsundet, skulle falla i främmande händer.
Till slut lyckades Nelidof att övertyga sin regering om att upprusta sin flotta i Svarta havet och börja samla styrkor på Krimhalvön för att sedan kunna landsätta dessa på nödvändiga platser vid ett eventuellt ingripande från stormakterna - som då verkade nästan överhängande - och kunna skydda sina intressen. 225
|
|
220) Oliver Baldwin (The Questing Beast, London, 1932, kapitel XIV, sid. 172) beskriver ockupationen av Bank Ottoman som "the greatest isolated revolutionay conquest in the history". Pierre Loti skriver i sin tur i boken La Turquie agonisante att: "en grupp unga konspiratörer - jag menar modiga och värda beundran - ockuperade Bank Ottoman", Paris, 1913, sid. 174.
221) Om massakern i Konstantinopel hänvisas till telegrafet till den franska utrikesdepartementet som De la Boulinère skickade och som finns publicerat i Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, sid. 273-274; se även Victor Bérards lokala undersökning, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 15 december 1896, sid. 865-878
222) Se Blue Book, Turkey, 1897, nr. 1, dokumenten 26 och 28. Se även Sir Edwin Pears, Life of Sultan Abdul-Hamid, London, 1917, sid. 259-260. Dessutom bör man påpeka på ärligheten hos de politiska representanterna i ottomanska riket så alla, förutom den tyska ambassadören, unnder hela Armenienkrisen rekommenderade till sina regeringar att anta en strängare linje i denna fråga. I synnerhet Paul Cambon och Nelidof, franska och ryska ambassadörerna, motsatte sig öppet policyn hos sina respektive utrikesministerier, d.v.s. Hanotaux och Lobanof. Vad det gäller den Österrike-ungerska ambassadören, Baron Cailse, berättar Théodore Herzl i sina memoarer att när han besökte ambassadören så varnade denne Herzl om de förfalskningar som turkarna utförde i Armeniens fråga (Herzl, Tagebücher, Berlin, 1923, vol. I sid. 451).
223) Victor Bérard, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 15 januari 1897, sid. 457; se även Paul Cambon, Correspondance, Paris, 1940, vol. I sid. 412 och 415
224) Nelidof blev mer beslutsamt i sitt påstående efeter publiceringen av en manifestation redigerat av Ashot Yerkat som publicerades i 7 september 1896, en manifestation som bland andra saker nämnde följande mening: "En ny handling finns till hands vars genomförande kommer att bevisa livskraften hos vår art. Så länge man inte behandlar det existerande hotet med ett effektivt sätt så kommer vi att ännu en gång behöva gå i strid mot döden". För den kompletta texten för denna vackra manifestation hänvisas till Pierre Quillard, Pour l'Armnénie, Mémoire et Dossier, Cahiers de la Quinzaine, série III, bok 19, Paris, 1902, sid. 145-147
225) Dessa återspeglingar av ockupationen av Bank Ottoman har avslöjades för första gången av E. J. Dillon (hade fått höra det i hemlighet av Rysslands premiärminister de Witte) i hans bok The Eclipse of Russia, London, 1918. Dessa återspeglingar bekräftades senare helt av de ryska hemliga arkiven då dessa arkiv publicerades i Krassni Archiv efter revolutionen. Korrespondenserna mellan Nelidoff och hans ryska regering visade bland annat att armeniska revolutionärer, genom ockuperingen av Bank Ottoman, hade kommit mycket närmare sitt mål och tvingade stormakterna till ingripande i denna fråga. Om effekterna av ockupationen av Bank Ottoman se även G. P. Gooch, History of Modern Europé 1878-1919, London, 1923, 257-258 och Lavisse och Rambaud, Histoire générale, vol. XII, sid. 524
|
